Kungsfiskaren: Luftens blå blixt

Besatt av kungsfiskare

En stålblå blixt brukar vara allt vi människor får se av en kungsfiskare. Det räcker dock långt. ”Alla som sett en minns var det var”, säger den engelske fotografen och kungsfiskarentusiasten Charlie Hamilton James. ”Jag såg min första kungsfiskare som pojke och sedan dess har jag varit besatt av dem.” I flera år traskade han tomhänt runt och spanade efter kungsfiskare utanför Bristol i sydvästra England.

Sedan började han ta med sig en kamera för att rättfärdiga alla timmar som han tillbringade på de grå flodbankar där kungsfiskaren håller till. Det var 20 år sedan.

Farlig skönhet

Kungsfiskaren, Alcedo atthis, finns i stora delar av Europa och Asien och har gett upphov till ­många fixeringar. I världens tempererade områden, där en gråbrun fjäderdräkt är normen, sticker arten ut – till skillnad från sina nordame­rikanska släktingar. Kungsfiskaren väcker uppseende när den susar fram som en turkos missil.

Världens gula, röda, orange och bruna fåglar får sina färger av pigment i fjädrarnas keratin. Blå fjädrars färg uppstår däremot genom refraktion, ljusbrytning. Under ett mikroskop ser man att kungsfiskarens fjäderstrålar, som är tunnare än ett människohår­, glimmar i alla tänk­bara blå nyanser likt ett tropiskt hav. Små delar av fjäd­rarna bildar strukturer som får ljuset att reflekteras i safirblå och smaragdgröna nyanser.

Skönhet kan dock vara en förbannelse. Under vissa perioder har kungsfiskarens fjädrar värderats lika högt som ädelstenar, silke och kryddor. I en kinesisk text från 200-talet om väs­ter­länds­ka kulturer finns en lista över några av romarrikets skatter: elfenben, guld, karneol, pärlor och kungsfiskarfjädrar. Under 2500 år plundra­de den kinesiska modebranschen Asiens skogar på ett ofantligt antal fåglar. Smycken, solfjädrar och rumsavdelare dekorerades med kungsfiskarens skimrande fjädrar. Hela täcken lär ha fyllts med dem och förvandlats till hav av blått och grönt. Koreas kungliga var lika förtjusta i fjäd­rarna, men intresset avtog i början av 1900-talet.

Lyckligtvis är denna lilla hetsporre till fågel inte längre någon sällsynthet. Kungsfiskaren är inte skygg, utan håller helt enkelt till på platser som de flesta människor (med undantag för personer som Charlie Hamilton James) undviker. Kungsfiskarens idealiska flodbank ska ha så lös jord att fågeln kan hacka ut sitt rede med näbben. Redet måste också vara så högt beläget att det inte översvämmas när vattennivån stiger, men ändå så lågt att rävar, ormar och andra fiender inte ska kunna ta sig in ovanifrån.

Kungsfiskarens utbredning. NGM maps. Källa: Världsnaturfonden

Större delen av året lever kungsfiskaren ensam. Varje individ försöker skaffa sig ett revir som är stort nog för en stabil fiskfångst och som dess­utom kan erbjuda en bra plats för ett rede. ”De här pyttesmå fåglarna behöver en 1,5 kilometer lång sträckning av floden”, berättar Charlie Hamilton James. Varken hanar eller honor tvekar att försvara sitt livsnödvändiga revir. En kungsfiskare väger bara 40 gram, men detta faktum ska man inte låta sig förledas av. ”De är väldigt högröstade. Det går inte att ta miste på när de är i antågande. De är nog rätt arroganta.”

När konflikter uppstår brukar de börja med att fåglarna jagar varandra i full fart och kanske hackar på varandra med näbben. Löser en luftduell av detta slag inte konflikten kan den steg­ras till en dramatisk kamp på liv och död. De stridande fåglarna låser fast varandras näbbar och försöker tvinga ner varandra under vattnet.

Lugn under häckningstiden

Under häckningstiden måste dock de sedvanliga stridigheterna könen emellan ställas in. Hanen går rakt på sak och flyger efter sin tidigare fiende med ett enträget visslande. Om hon tolererar hanens närvaro ger han henne färsk fisk, som han stoppar ner i näbben på henne. När vapenstillestånd därmed råder mellan grannar­na händer det att paret tillfälligt slår ihop sina revir och antingen återanvänder ett gammalt rede eller hjälps åt att hacka ut ett nytt.

Det krävs minst två veckors hårt arbete för ett kungsfiskarpar att bygga en meterlång tunnel. Efter tre veckors ruvning kläcks äggen. Kungs­fiskaren är inte vidare mån om att hålla snyggt omkring sig. Ungarna föds upp i mörker på ett lager av fiskben som föräldrarna stöter upp i form av små kulor och därefter nonchalant krossar med näbben (ett beteende som Charlie Hamilton James iakttagit från en underjordisk utkiksplats vid ett rede). Båda föräldrarna fiskar ihärdigt. Kungsfiskare sitter och spanar tills en fisk kommer inom räckhåll. Det tar bara två sekunder för fågeln att dyka ner, sno åt sig fisken och flyga tillbaka till sin upphöjda plats. Sedan slår den fisken mot grenen för att den ska tappa medvetandet. Vissa ungfåglar lär sig detta knep först efter att ha försökt svälja en storspigg som rest ryggfenan på väg ner i halsen på dem. Under de tre eller fyra veckorna som ungarna är kvar i redet kommer föräldrarna med 50–70 fiskar om dagen, och benlagret blir allt djupare.

Kungsfiskaren uppväger för sitt buffliga beteende med sin fertilitet. Många fåglar får två kullar om året, men kungsfiskaren får ofta tre kullar om i genomsnitt sex–sju ägg. Det händer till och med att ett par får en fjärde kull.

Den snabba fortplantningen bidrar till att säkerställa artens fortlevnad. Faktum är att kungsfiskarbeståndet är så stabilt att ytterst få ornitologer intresserar sig för dem. De få som forskar på Alcedo atthis kan dock meddela att fågeln tillhör de vilda djur som inte har något emot att leva nära människan, vilket är goda nyheter i en värld med växande städer.

Fåglarna i Charlie Hamilton James område annekterar gärna guldfiskdammar i trädgårdar, och enligt den japanska ornitologen Satoe Kasahara har kungsfiskare på senare tid också försett sig med fisk från anlagda dammar i tätorter i hennes hemland. Överallt där det finns rena floder finns det fisk, och där det finns fisk hittar man förmodligen också denna iögonfallande, framfusigt visslande lilla fågel.