Fingal's Cave

Fingal var krigaren i ett hjälteepos som skotten James Macpherson påstod sig ha översatt från verser skrivna av en gammal gaelisk skald vid namn Ossian, Storbritanniens svar på Homeros. Dikten, som väckte det mytologiska förflutna till liv (och som senare visade sig vara till över­vägande del James Macphersons eget verk), gav upphov till en romantisk fascination för de dimmiga landskapen i norr.

Ingången till Fingal’s Cave är över sex ­våningar hög. Vågornas brus studsar mellan pelarna i grottan, som är cirka 70 meter djup. ”Vad är de katedraler och palats som byggts av människor i jämförelse med detta!” utbrast ­Joseph Banks. Engelsmannen var emellertid inte först med sin upptäckt. De gaelisktalande öborna var mycket väl förtrogna med vågornas ekande brus i grottan, som de kallade Uamh Binn, ”Melodiska grottan”. Joseph Banks förgrundsposition gjorde dock att hans berättelse fick stort genomslag och genom att koppla det ­geologiska undret till de populära Ossian­dikterna bidrog han till att göra grottan till en av de platser som man bara måste uppleva en gång i sitt liv.

Tidpunkten var den rätta. Illustrerade reseböcker blev allt billigare i takt med att hållbara tryckplåtar av stål ersatte de mjukare kopparvarianterna, vilket gjorde det möjligt att trycka större upplagor. Nya vägar och ångfartygs­rutter gjorde det också lättare att resa till öarna. Under Napoleonkrigen var det i princip ­omöjligt för britter att resa på det europeiska fastlandet. Hebriderna var emellertid exotiska – och tillgängliga, förutsatt att man hade ett visst mått av äventyrslust.

Sommaren 1829 besökte den tyske kompositören Felix Mendelssohn Fingal’s Cave ­tillsammans med Karl Klingemann. Hebriderna gjorde ett ”utomordentligt” intryck på den unge musikern, skrev han till sin familj i Berlin. Den 8 augusti seglade de från Mull till Staffa. De hade sett grottan ”i alla bilderböcker”, skrev Karl Klingemann, men verkligheten överraskade dem ändå. ”Ett grönare vågbrus har aldrig strömmat i en vidunderligare grotta. De många pelarna får grottan att se ut som insidan av en ofantlig orgel, svart och genljudande, utan ­något som helst syfte och helt ensam med det stora grå havet innanför och utanför.” I kon­sert­ouvertyren Hebriderna, som Felix Mendelssohn påbörjade under resan, skapade han något som musik­historikern R Larry Todd kallar ”romantiskt ljudmåleri i sin renaste form”.

Havet var inte på något vidare humör den dagen i augusti 1831 då den engelske konstnären William Turner gick ombord på ett ­fartyg med destination Fingal’s Cave. ”Det är varken särskilt behagligt eller säkert när vågen rullar in”, skrev Turner. Ångaren Maid of Morven kunde inte sätta iland passagerarna, så några djärva själar, bland dem Turner, tog en lotsbåt till grottans ingång och hoppade till de hala klipporna. På tavlan som dokumenterar Turners drama­tis­ka sjöresa syns knappt grottan och den väldiga basaltpelaren. Duken är full av skummande vågor och en vitglödgad himmel. Fartyget ångar på, men dukar nästan under för elementen.

• Föregående Sida 3 av 4 Nästa