Det heliga vattnet

Vatten: den vätska som omsluter och skyddar oss i de första stadierna av vårt liv; som släcker vår törst och tvättar bort smutsen från vår kropp; som får växterna att gro, så att vi kan få mat på bordet; som i sin våldsamhet och oberäknelighet kan döda oss i för stora eller små mängder, men som vi, och livet i sig, inte skulle existera utan, har alltid haft enorm symbolisk betydelse­ i kulturer världen över.­ Ända från de första civilisationerna har vatten uppträtt i vår mytiska och reli­giösa föreställningsvärld som en skapande, fruktsam och frälsande kraft, som kan vara renande, läkande och bringa välstånd till dem som kontrollerar vattnet – eller som den destruktiva kraft som skickats av gudarna för att straffa oss.

Många kulturer världen över har berättelser om en stor översvämning, som utplånat allt jordiskt liv, bortsett från enstaka personer, som därefter blivit stamfäder till hela ­mänskligheten. Syndaflodsmyten från Mesopotamien (i det som i dag är Irak), som för cirka 3250 år sedan nedtecknades i hjälteeposet om Gilgamesh, klingar dock förvånansvärt bekant, även om namnen är främmande:

En dag beslutade gudarna­ sig för att utplåna människorna genom att dränka jorden. Men en av gudarna, Ea, varnade kungen Utnapishtim. Han sade till honom: ”Riv ditt hus och bygg en båt. Du ska ta med din familj och dina husdjur”. Gudarna lät­ stormen rasa i sju dagar och sju nättter. När det slutade regna tittade Utna­pishtim ut och såg vatten åt alla håll. Utnapishtim skickade ut en duva för att leta föda på land. Fågeln kom tillbaka utan att ha hittat land. Då skickade han ut en korp, och den kom inte tillbaka. Nu visste Utnapish­tim att vattnet hade dragit sig tillbaka, så han kunde lämna båten, och han offrade genast till gudarna. Som belöning­ för att han räddat mänskligheten skänkte gudarna honom evigt liv.

Likheterna med berättelsen om syndafloden och Noas ark, som vi känner den från Gamla Testamentet är slående, och sannolikt har den bibliska berättelsen lånat från den äldre mesopotamiska. I Bibeln vill Gud utplåna män­niskor­na med vattenmassorna för att de är onda. Vad som får gudarna i Mesopotamien att utdöma detta straff framgår inte klart, men i vissa versioner av myten beror det på att människorna väsnas och stör gudarna.

Syndaflods­myten kan ha sina rötter i en verk­lig händelse. Enligt en teori bröt Medelhavet efter den senaste istiden genom det som i dag är Bosporen, och enorma mängder saltvatten rann ut i Svarta havet – som på den tiden var en sötvattensjö – så att stora delar av kusten översvämmades. National­ Geo­graphics ansedde djuphavsforskare Robert Ballard, som är känd framför allt för fyndet av Titanic, har med hjälp av fjärrstyrda ubåtar hittat tecken på forntida ­bosättningar 95 meter ned på bottnen av Svarta havet, vilket stödjer denna teori.

Babylonierna trodde också att världen skapades när Apsu (det manliga sötvattnet) och Tiamat (det kvinnliga, salta vattnet), blandade sina vatten. I det regnhungrande Mesopota­mien, där den årliga översvämningen av floderna Eufrat och Tigris kom för sent för sådden, vilade samhällets överlevnad på förmågan att kontrollera och lagra vattnet. ”I denna känsliga, men ytterst frodiga kornbod var vattnet en enastående symbol för välstånd och hälsa och det var fullt av gudomlig kraft”, säger assyrologen Mogens Trolle Larsen vid Köpenhamns universitet i Danmark. ”Eufrat och Tigris betraktades som gudom­liga. Visdomens gud Ea var guden för sötvattnet och avbildades med vatten som strömmade ut från vardera axeln – troligen en symbol för de båda floderna.” Även i det väldiga kungapalatset i den babylonska forntidsstaden Mari stod det en staty av en kvinnlig gudom med en kruka, från vilken det på till synes magiskt vis strömmade ut vatten, som antagligen har haft gudomlig betydelse.

I den fornegyptiska skapelsemyten var urhavet Nun en formlös massa av fruktsamhet, ur vilken universum föddes. I egyptiernas världsbild fortsatte den pånyttfödelsen varje dag. Solen gick ned i Nun för att återuppstå nästa morgon. De döda återföddes i urhavet, och även sovande föryngrades på natten i Nun.

I den stora tempelstaden Angkor i dagens Kambodja lät khmerkungarna bygga praktfulla tempel omgivna av vattengravar och reser­voa­rer, som symboliserade oceanerna runt berget Me­ru, som var hindugudarnas mytiska bostad. Ny forskning har visat att de stora reservoarerna inte bara var heliga symboler utan även en del av ett väl avvägt vattenregleringssystem, som säkrade den livsviktiga risskörden.