Shanghai sjuder

Den hemliga världen i det gamla skyddsrummet i Shanghai framstår som ett parallellt universum. På den solbelysta gatan ovanför äter immigrantarbetare lunch bestående av ris och tofu, medan grupper av kontorsarbetare i kritvita skjortor spatserar förbi den lilla ­skylten på trottoaren. Men i den mörka gången är en ung kvinna på väg nedför trappan till en plats hon känner bara som ”0093”.

Namnet är en fonetisk kombination av gatunamnet och numret. Kvinnan är 22-åriga Sheng Jiahui, som går under smeknamnet ”Sammy”. Hon kliver in genom ett par bombsäkra metalldörar och rör sig djupt in i de dunkla korridorerna. Här nere i bunkern lyser ett onaturligt grönt ljus. Det eviga skymningsmörkret i 0093 manar fram minnen av den kvävande klaustrofobi som rådde under kriget och den kommunistiska revolutionen, som satte stopp för Shanghais pulserande storhetstid, då mixen mellan öst och väst gjorde staden till Orientens Paris.

En dörr öppnas på glänt, och ljudet av en elgitarr hörs ut i korridoren. Under en plansch med gitarrlegenden Jimi Hendrix börjar fyra unga Shanghaikvinnor öva i den lilla lokalen. Det är Sammys punkband, Black Luna, och rep­lokalen representerar en av historiens positiva nycker: den gamla bunkern, som en gång var en symbol för ett traumatiserat och förtryckt samhälle, är nu grogrund för Shanghais musikscen. Replokalerna i 0093 har bidragit till att skapa över hundra lokala band och till att blåsa nytt liv i en kultur som nu som förr suddar ut skillnaden mellan öst och väst.

Punkbandet Black Luna kan spela så högt de vill i sin replokal i en tidigare bunker – en av de få historiska byggnader som har överlevt Shanghais byggboom.

Sammy lägger av sig jackan, och bandet öser på. Tjugoåriga Orange spelar trummor; tjugo­treåriga Juice river av ackord med samma fart som tågen på Shanghais magnetsvävbana. Sammy sjunger, medan hennes pannlugg studsar upp och ned i dubbel takt. Som dotter till en operasångerska av den traditionella Shanghaiskolan går hon nya vägar med familjens musikaliska talang. ”Vi är nyfödda fåglar, men vi har stora drömmar”, skriker Sammy. ”Låt hela världen höra oss sjunga”

Varje stad har en rytm, en puls, som får den att röra sig. Shanghai är en av världens snabbast växande megastäder, och det är lätt att gå vilse i det till synes oupphörliga bullret från tryckluftshammare och pålnedslagare, bulldozers och byggkranar. De uppskjutande skyskraporna och byggplatserna är ett led i en förbluffande förvandling, som Shanghai tänker visa upp, när staden ska vara värd för Expo 2010, den moderna versionen av världsutställningen, som varar från maj till oktober. Tillväxten i Kinas enda riktigt globala stad drivs emellertid inte av maskiner utan av en stadskultur som går sina helt egna vägar – och omfamnar det nya och främmande, samtidigt som den försöker återta forna tiders storhet.

Shanghais infödda utgör en storstadsstam, vars språk, seder, arkitektur, matvanor och attityder skiljer sig från resten av Kina. Deras kultur, som ofta kallas haipai (Shanghaistil), uppstod ur stadens unika historia som mötesplats för utländska handelsresande och kinesis­ka inflyttare, men har med tiden utvecklats till en hybrid, som gör upp med begreppet öst och väst. ”I utlänningars ögon är Shanghai en del av det ’gåtfulla Kina’”, säger Zhou Libo, som är en lokal komiker. ”Men i andra kinesers ögon är Shanghai en del av omvärlden.”