Vilsna Nomader

Under sin storhetstid smidde loharfolket rustningar åt ­hinduiska kungar. I dag slår dessa grovsmeder läger intill indiska byar och tillverkar enkla föremål av metallskrot. En varm februaridag år 2008 kommer jag till ett sådant läger i delstaten Rajasthan i nordvästra Indien. Jag har med mig tvålar för att underlätta kontakten. När jag närmar mig omringas jag av män, kvinnor och barn. De tar tag i min väska och sliter den i stycken. Tvålarna åker i marken och det hela slutar i tumult.

Ett så desperat beteende tyder på att det finns mycket att berätta om dessa nomader, som har vandrat runt på subkontinenten i hundratals – i vissa fall tusentals – år. Gadulia lohar, eller loharfolket, tillhör de mest kända. Några av dessa nomader är herdar, till exempel rabari. I hela västra Indien är de kända för sina kameler och stora turbaner. Andra är jägare och samlare. ­Ytterligare andra är verksamma inom service­näringen – salthandlare, spåmän, trollkonstnärer och ayurvediska helbrägdagörare – medan andra är jonglörer, akrobater, historieberättare, ormtjusare, djurläkare, tatuerare eller korgmakare. Antropologer har klassificerat omkring 500 olika nomadfolk i Indien, cirka 80 miljoner människor, vilket motsvarar runt sju procent av landets befolkning på över en miljard.

En gång i tiden utgjorde dessa nomader en integrerad del av Indiens befolkning. De levde i fredlig samexistens med byborna längs deras årliga vandringsleder. På 1800-talet började dock attityderna förändras. Brittiska administ­ratörer refererade till nomader som vagabonder och kriminella och lade grunden till fördomar som levde vidare även efter kolonial­väldet. I ­dagens Indien, som genomgår en snabb modernisering med teletjänstcentraler och märkesfixe­rade ungdomar, finns det ingen efterfrågan på kittelflickare eller björndomptörer och boskapsskötarna håller på att förlora kampen mot industrialisering och urbanisering. Nomaderna, som splittras av kastindelning, språk och geografisk spridning, ignoreras av politikerna.

Till skillnad från andra undertryckta grupper har de inte haft någon större nytta av landets sociala välfärdsåtgärder. I Indien är det problematiskt bara att definiera termen ”nomad”. Många befolkningsgrupper som tidigare definitivt kunde inordnas i kategorin har samlats i slumområden. Det indiska samhället är dock fortfarande ytterst stratifierat. Ditt öde bestäms ofta av vilken kast du föds i. Oavsett om de befinner sig på kringvandrande fot eller inte förenas Indiens nomader av en historia av fattigdom och utanförskap som fortsätter än i dag. Detta är kanske världens största okända människorättskris.

De få som har engagerat sig i nomadernas sak anser att en stor del av lösningen består i att ge dem tak över huvudet eller åtminstone en adress, något som gör det lättare att få bidrag och skriva in barnen i skolan. Sådana insatser har emellertid stött på starkt motstånd bland bybor och lokala beslutsfattare, som betraktar de kringvandrande folken som oönskade främlingar. Förutom de praktiska hindren tornar även en större fråga upp sig: Måste nomaderna ge upp sin livsstil för att kunna överleva?