Hästfestival i Nagqu

Vi inleder vår resa vid klostret Drepung, som ligger i den västra änden av Tevägen, mind­re än en dag på hästrygg från Lhasa.

Klost­ret byggdes 1416 och är utrustat med ett stort tekök eller gyakhang. Sju rejäla järngrytor på två eller tre meter i diameter är placerade i en enorm, vedeldad stenkamin.

Phuntsok Drakpa står över en av grytorna och skär ned klumpar av jaksmör stora som böcker i det ångande teet. ”En gång i tiden fanns här 7700 munkar, som drack te två ­gånger om dagen”, berättar han. ”Mer än 100 munkar arbetade här i teköket.” Phuntsok Drakpa, som bär en ärmlös, rödbrun klädedräkt, har varit klostrets temästare i 14 år. ”För tibetanska munkar är teet själva livet”, säger han.

I dag bor bara 400 munkar här, och bara två mindre grytor används. ”Till en liten gryta går det 25 tebriketter, 70 kilo jaksmör och tre kilo salt”, berättar temästaren, medan han med en manshög träslev rör i te åt 200 munkar. ”Till den största grytan använde vi sju gånger mer.”

Från klostret beger Sue och jag oss vidare mot staden Nagqu, fem timmars bilfärd norr om Lhasa, för att delta i den årliga hästfestivalen. Vi vill se de legendariska hästar som kineserna köpte för te. Festivalen varar i en vecka och hölls tidigare ute på de öppna vidderna, men för tio år sedan byggdes en riktig stadion i betong, så att de kinesiska ämbetsmännen kunde sitta ned. När vi nästa morgon anländer, är läktarna fyllda med tibetaner. Där finns kvinnor med höga kindben, högklackade skor och långa flätor dekorerade med silver och bärnsten, män med filtcowboyhattar och långärmade rockar, som kallas chubas, och barn med bara fötter i billiga gummiskor. Försäljare erbjuder kryddiga, kokta potatisar och Budweiser på burk. Varje programpunkt ropas ut i de skräniga högtalarna på tibetanska och kinesiska. Det ­råder en närmast rodeoaktig stämning, om man bortser från de kinesiska poliserna, som står med tio meters mellanrum längs långsidorna, marscherar runt på banan i formation och strosar runt i civila kläder.

Nere på banan ser häst och ryttare ut att ha övervunnit tyngdlagen. En deltagare hänger som en akrobat ned på ena sidan av sin galopperande häst och plockar upp en vit sidennäsduk från marken. Den tibetanske cowboyen håller upp näsduken i luften och vänder sin stegrande häst, medan åskådarna ropar och skriker.

Hästfestivalen i Nagqu är en av de få kvarvarande begivenheter som markerar Tibets stolta hästtradition. Tibetanerna har genom århundraden av omsorgsfull avel skapat en förstklassig häst som kallas Nangchen. Hästen är klent ­byggd, bara cirka 140 centimeter hög och har ett vacker huvud. Dess stora lungor är anpassade till livet på den 4500 meter höga Tibetanska högplatån, där luften är tunn. Nangchen-hästen är framavlad för att vara uthållig och säker på benen i de snötäckta passen. Det var denna häst kineserna en gång i tiden så gärna ville ha.

I dag ligger Nagqu på den moderna väg 317, Tevägens norra förgrening. Det finns inga spår av den tidigare handelsrutten, men bara en dags bilfärd åt sydost ligger bergen Nyainqêntanglha Shan, som den ursprungliga vägen gick genom. Tanken på att det någonstans inne i de djupa dalarna kanske fortfarande finns tibetaner som rider sina tåliga hästar längs den ursprungliga Tevägen fascinerar mig. Kanske bedrivs fortfarande handel längs vägen. Å andra sidan kan den ju ha försvunnit liksom i Sichuan, utplånad av snömassorna och den ylande vinden.

En regnig morgon mitt under festivalen ­lyckas Sue och jag slinka iväg i en bil, medan polisen tittar åt ett annat håll. Vi vill ta reda på vad som har hänt med Tibets Teväg. Efter en lång bilfärd kommer vi vid mörkrets inbrott fram till den lilla byn Lharigo, som ligger mellan två höga pass och en gång fungerade som en anhalt på Gyalam. Vi går diskret från hus till hus för att få tag i hästar som kan transportera oss upp till Nubgangpasset på 5412 meters höjd. Det finns inga hästar att få tag i, och vi hänvisas till ett värdshus i utkanten av byn. Inne på värdshuset står tibetanska cowboys och dricker öl, spelar biljard och satsar pengar i ett tärningsspel kallat sho. De skrattar, när vi frågar efter hästar. Ingen färdas på hästar längre.

Utanför värdshuset väntar några andra hästkrafter: små, stabila kinesiska motorcyklar, som är lika vackert dekorerade som sina föregångare av kött och blod. Sadlarna är täckta av röda och blå tibetanska yllefiltar, och från styret hänger fransar. Två cowboys erbjuder sig att mot betalning köra oss till foten av passet. Resten av vägen får vi helt enkelt klara till fots.

Vi ger oss iväg nästa morgon, innan det blir ljust. Männen är lika skickliga på att köra motorcykel som deras förfäder var på hästryggen. Vi skumpar fram genom en dryg halvmeter djupa, svarta lerpölar, och blå vattendrag, som får det att fräsa ur avgasrören.

En bit längre upp i dalen kör vi förbi några av de svarta tält som tibetanska nomader använder. Framför många av tälten av jakull står stora, kinesiska lastbilar eller moderna fyrhjulsdrivna bilar. Hur har nomaderna råd med de bilarna? Knappast genom att hålla jakoxar.

• Föregående Sida 3 av 4 Nästa