Hemma hos Fidencia

Det är torsdag i heliga veckan, ­semana santa, det vill säga dagarna före påsk. Det är den allra heligaste tiden på året för tarahumarafolket. Jesuitpräster förde kristendomen till Sierra Tarahumara på 1600-talet, men hundra år senare fördrevs de från området. När jesuiterna kom tillbaka år 1900 hade tarahumarafolkets religiositet omvand­lats till en blandning av katolsk liturgi och urgammal tro som numera dominerar i stora delar av Sierra Madre. Under semana santa händer det saker i de här kanjonerna som nog skulle få de flesta kristna som upplever det för första gången att häpna. En Judasdocka avrättas, till exempel, och fariséerna, de fromma judarna från biblisk tid, spelar huvudrollen i ett festtåg fyllt av löpning, trummande, dans, dryckenskap och strider. Det är ett imponerande spektakel; ibland målar männen lysande vita mönster på överkroppen och i ansiktet. Varje vår lockar de vecko­långa ceremonierna tusentals gäster till Sierra Madre. Ingen kommer dock till Guagüeyvo, som inte ens finns utsatt på vissa kartor. Bosättningen utgörs av spridda hus i ett buskbeväxt område bland klipporna. I skymningen sätter vi oss vid ett långt bord i köket hemma hos Lorenas familj för att äta varma tortillor.

”Hur går det med dansen?” frågar Lorena.

”Fariséen som dansar huvudrollen ramlade och bröt benet”, säger Fidencia.

De talar spanska, vilket Fidencia fick lära sig i rarámuriskolan som låg ett antal timmars gångväg från grottan där hon föddes. Senare i livet gifte hon sig med Lorenas far, Catarino Olivas Mancinas, en ättling till en gruvarbetare från en icke-tarahumarafamilj som bott i Sierra Madre i många generationer. Huset, som han hela tiden bygger till, är ett av de finaste i Gua­güeyvo. Det har extra sovrum med madrasser åt de vuxna barnen och barnbarnen som fortfarande bor hemma, plus betonggolv och en veranda möblerad med baksäten från gamla bilar, som används som soffor. Huset är även utrustat med en liten solpanel, som ger ljus till ett par lampor efter mörkrets inbrott. För tre år sedan anlades slutligen en grusväg till Guagüeyvo. Den är precis bred nog för att man också skulle få plats med några elstolpar, som dock ännu inte är i drift. Fidencia har fått veta att elektriciteten snart kommer och när den gör det ska Lorena komma med ett kylskåp till henne.

Det manar till eftertanke, det där kylskåpet. Det är Lorenas och står i hennes kök i San Rafael, där det i alla fall finns några asfalterade gator och där de flesta husen har elektricitet och spoltoaletter. Det är ett år sedan Lorena och Fidencia träffades. Återföreningen var reserverad – Fidencia gick fram till sin dotter, nickade och tog emot en lätt kram – men nu står hon tätt intill Lorena medan de lagar mat tillsammans.

Majsen till tortillorna är från fjolårets skörd. På morgonen samlade Fidencia torkade blå majskorn, lade dem i blöt i vatten från vattentanken utanför huset, körde dem i handkvarnen ute på verandan och malde därefter smulorna till mjöl på en likadan kvarnsten som inte bara hennes mormor, utan även hennes mormors mormors mor använde sig av. Sedan gick hon ut efter en famn ved och tände eld i kaminen.

Tortillorna är tjocka och utsökt goda. Samma morgon högg Fidencia huvudet av en kyckling och lade den i grytan, och från den sprider sig nu en doft av sjudande caldo, kött- och grön­sakssoppa. Hon har på sig en rosablommig kjol och en klarblå sweatshirt, och runt halsen bär hon en snusnäsduk. Hennes armar ser ut att kunna vara lika starka som en tyngdlyftares. Jag frågar Fidencia hur hon reagerat om hon fått in en massa moderna chabochisaker i sitt hem. Hon slutar titta på sin dotter för ett ögonblick och ser utforskande på mig. Hennes blick är allvarlig men vänlig. Det är som om hon und­rar ifall jag verkligen är så dum som jag låter.

”Det hade varit väldigt bra”, säger hon.

Jag vänder blicken mot Lorena och ser att hon försöker hålla sig för skratt.

• Föregående Sida 4 av 6 Nästa