Hierarki bland de döda

Historikern David Keightley vid University of California i Berkeley berättar att han slagits av att inskriptionerna på orakelbenen förmedlar en känsla av ordning och hierarki. ”Nyligen avlidna tar hand om småsaker, medan de som varit döda länge ansvarar för större saker”, säger han. ”Det är ett sätt att ordna världen.”

När Shangdynastin föll år 1045 före Kristus fortsatte man spå i ben under Zhoudynastin, som härskade i delar av Nordkina till 200-talet före Kristus. Efter hand blev emellertid människooffer mindre vanliga. Man började då i stället placera mingqi, besjälade gravgåvor som fungerade som ersättning för riktiga föremål, i kungagravarna. Keramikfigurer placerades i gravarna i stället för människor. Det kanske mest kända exemplet är de terrakottasoldater som beställdes av Kinas första kejsare Shi ­Huangdi, som samlade landet under en dynasti år 221 före Kristus. Armén, som utgjordes av omkring 8000 statyer i naturlig storlek, skulle tjäna kejsaren i livet efter detta.

Han, nästa dynasti i raden, lämnade efter sig gravfynd av mindre militaristiskt slag. Han Jing Di, som regerade mellan åren 157 och 141 före Kristus, fick en enastående mängd mingqi med sig i graven. De skulle spegla vardagens behov: avbildningar av grisar, får, hundar, stridsvagnar, spadar, sågar, skarvyxor, mejslar, ugnar och mätredskap. Det finns till och med officiella bläckstämplar som dödsrikets ämbetsmän skulle använda i sitt arbete.

I en så gammal och rik kultur som den kinesiska är linjen från det förflutna till nuet aldrig spikrak. Otaliga influenser har format och förändrat kinesernas syn på döden. Vissa taois­tiska filosofer trodde inte på något liv efter döden. Buddhismen, som på 100-talet efter Kristus började påverka kinesernas tankegångar, introducerade idén om återfödsel efter döden. Tanken på evig belöning och straff kom från både buddhismen och kristendomen.

Trots det har mycket från tidigare kulturer, till exempel dynastierna Shang och Zhou, förblivit igenkännbart genom årtusendenas lopp. Kineserna har fortsatt att hedra sina förfäder och betrakta livet efter detta ur ett påtagligt materialis­tiskt och byråkratiskt perspektiv. Näradöden­upplevelser gav näring åt folkliga legender som den där en bokhållare i dödsriket stavade ett namn fel i en förteckning över de döda; ett liv hade avkortats om inte hans miss­tag hade upptäckts i tid.

Enligt David Keightley är kinesernas syn på döden av tradition optimistisk. Det finns inga föreställningar om arvsynd, så det sker inga större förändringar när man går över till andra sidan. Världen är inte ofullkomlig, utan fungerar som en god förebild för nästa stadium. ”I väst handlar allting om pånyttfödelse, försoning och frälsning”, säger han. ”I den kinesiska traditionen förblir man den man är efter döden.”

Historikern menar också att denna typ av föreställningar har bidragit till det kinesiska samhällets stabilitet. ”Kulturer med förfädersdyrkan kan bara bli konservativa kulturer”, säger han. ”Nya saker lockar inte, utan betraktas som utmaningar mot förfäderna.”

Förändringarna i dagens moderna Kina är allt annat än konservativa, och de går också i hög grad ut över de döda. Gravplatser förstörs ofta till förmån för nya byggprojekt. Dessutom flyttar många kineser från landet till staden, vilket gör det svårt eller omöjligt för dem att komma hem till Qingming. Vissa försöker lösa det på andra sätt. Det finns webbplatser där efterlevande ges möjlighet att vårda ”virtuella gravar”. Det är emellertid svårt att tänka på det förflutna i ett land som förändras i snabb takt, så många traditioner bara försvinner.

I Shuiquan Gou tycks allt färre människor komma hem för att fira Qingming, men ändå överlever helgdagen – och än i dag avspeglas uråldriga ritualer i vissa element. Byns gravar ordnas med byråkratisk precision, med varje generation i sin egen rad, och de materiella ­behoven är oerhört viktiga: de döda får cigaretter, alkohol och gravpengar.

Tre år efter min första Qingmingfest är det inte mer än sju bybor som vandrar uppför berget till begravningsplatsen. Där uppe finns en ny grav i första raden och ett ljus med texten ”Evigt ung”. Jag frågar min granne vem som ligger begravd där.

”Wei Minghe”, svarar han. ”Du skjutsade honom hem för några år sedan. Han dog förra året. Jag minns inte vilken månad.”

En annan man säger: ”Det är första gången vi märker ut hans grav.”

”Förra året lade han jord på gravarna”, säger en tredje. ”I år lägger vi jord på hans.”

Jag tar en skyffel och bidrar till gravhögen. Någon tänder en cigarett och sticker ner den i graven med glöden uppåt. Det hade Wei Minghe uppskattat. Han hade också varit nöjd med timingen, för vi är borta innan dagen har hunnit gry. Åtminstone ett år till kan förfäderna njuta av sitt tegeltak.

• Föregående Sida 3 av 3