Boskapsuppfödarnas problem

John och Rae Herman har 800 nötkreatur i västra Montana. De har vuxit upp under de amerikanska boskapsuppfödarnas guldålder i dalar med böljande gräs och skogtäckta bergssidor, där i stort sett alla större rovdjur var utrotade. ”Vi brukade sakna 3–5 kalvar, när djuren drevs ihop”, säger John Herman. ”Nu är det närmare 25. I våras drabbades kalvningsplatsen nära gården. Sju kalvar hade med säkerhet rivits av vargar, så dem fick vi kompensation för.”

Problemet är att asätare kanske släpar iväg det döda djuret eller förstör bevisen, om uppfödarna inte hittar det med detsamma. Många anser att antalet djur som dödas av vargar på sina håll i genomsnitt kan vara upp emot sju gånger högre än vad som kan bevisas. Utan bekräftelse får man dock ingen kompensation, och döda och försvunna djur är bara en av de konsekvenser vargar för med sig. Kor som stressas av vargar kan tappa 14–22 kilo på ett år. Skrämda kor kan även få hormonrubbningar. ”Vi hade 85 dräktiga kvigor i våras, och 60 aborterade”, säger John Herman.

”Det värsta var att 23 av de kor som aborterade tillhörde vår sons startbesättning på 25 kor”, säger Rae Herman. ”Han är skyldig banken 7500 dollar och har bara två kalvar för att betala av på skulden. Vi blir tvung­na att sälja några kvigor för att kompensera för vår förlust, så det är en motgång för oss.”

Boskap med infekterade sår eller benskador efter att ha flytt från vargar kan inte säljas. Efter ett möte med vargar fortsätter kvigor att vara retli­ga och extra beskyddande mot kalvarna. Familjen Herman är inte de enda boskapsuppfödare som säger att det är svårare att driva ihop den typen av boskap; att de inte vågar använda hundarna för att göra det; och att korna kanske inte kan stanna på de bästa betesmarkerna i höglandet, när de sätts ut nästa sommar, eftersom vargarna håller till i höglandsskogarna.

Ett kooperativ av uppfödare i Montana har inlett ett försök med att patrullera betesmarkerna. Jag följer med enmanspatrullen, Peter Brown, som färdas i bil, på motorcykel eller till fots. Han håller koll på var vargflockarna är i förhållande till boskapen, och rapporterar dagligen till uppfödarna, så att de kan flytta sina besättningar till säkrare betesmarker eller hålla bättre uppsikt över dem. Nu är det elstängsel runt kalvningsområdena på många utsatta platser. För att skrämma bort vargarna tillämpar Peter Brown ibland den gamla europeiska taktiken med att hänga upp linor med färgglada flaggor runt områdena där djuren betar.

Medan vi står i ett oktobersnöfall och blickar ut över låglandet, stannar Peter Browns blick vid några korpar, som är en av de säkraste indikationerna på förekomsten av as. I det här fallet håller fåglarna bara på att äta av inälvorna från en hjort, som en jägare lämnat kvar. Det gör även en varg ur Elevation Mountain-flocken. Fyra hjortar betar emellertid fridfullt på andra sidan av ett stängsel, och detsamma gör även mängder av kor knappt 200 meter bort.

”Boskapshjordens beteende är ett tidigt alarm­system”, säger Peter Brown. ”Jag tittar efter boskap som klumpar ihop sig eller springer eller bara tittar sig vaksamt omkring och kallar. Jag försöker även hitta sjuka djur, som kan locka till sig rovdjur. Jag tror att min närvaro här i området avhåller vargarna från att ta boskap. Vargarna lär sig och anpassar sig minst lika snabbt som vi gör. Dessutom finns det gott om naturliga byten här. Jag har sett vargar gå rakt genom en boskapshjord för att smyga sig på en hjort.”

Förr i tiden lämnade uppfödarna kvar de kor som dött av sjukdom eller i olyckor ute på betes­markerna eller samlade i högar. Men ”när rovdjuren kom tillbaka, utgjorde kadavren en för stor lockelse” säger fredningsbiologen Seth Wilson, som koordinerar patrulleringsprogrammet. ”Nu samlar vi genast in döda djur och komposterar dem långt härifrån. Det är ett av de enklaste och effektivaste sätten att reducera konflikter med både björnar och vargar. Det kräver bara att man ändrar sina gamla vanor.”

Frågan är inte längre hur man blir av med vargarna utan hur man lär sig att leva med dem. Ranchägaren David Mannix säger:­ ”Vi måste inse att majoriteten av befolkningen vill ha vargar. Den befolkningen är också de kunder som köper vårt nötkött. Det är ingen bra idé att säga till sina kunder att de inte vet vad de pratar om. Så i stället för att köra den hårda linjen och kämpa för att allt ska bli som för 50 år sedan, testar vi åtgärder som den här patrulleringen.”

”Men om boskapsfarmarna inte kan få det att gå runt, är alternativet i dag som regel att stycka av mark för bebyggelse, och då försvinner en massa öppet land och fina biotoper”, säger upp­födaren och veterinären Ron Skinner.

[emediate]

• Föregående Sida 3 av 6 Nästa