Lax utgör ett hot

Så sent som år 2007 fann författarna till en genomgång av ett antal glaciologiska studier det nödvändigt att påpeka en ”allvarlig brist i observationerna av sydamerikanska glaciärer”. Det finns definitivt fog för påståendet att de inre delarna av majoriteten av de fredade områdena längs fjordarna i Patagonien – nationalparken Bernardo O’Higgins, naturreservatet Katalalixar, naturreservatet Las Guaitecas och nationalparken Laguna San Rafael – ännu i dag är okänt land. Skogarna är i princip oframkomliga; man sjunker ner till knäna i mossa och ­annan låg växtlighet som frodas på en tät väv av grenar och rötter. Det stämmer väl med vad en iakttagare skrev år 1904: ”Den allmänna fuktigheten hos dessa till hälften vattensjuka öar övergår all normal erfarenhet.”

Förändringarna kommer vattenvägen. Ett litet antal mindre kryssningsfartyg från Puerto Natales seglar numera ut till flera glaciärer, där de hämtar is till cocktails på små isberg som driver omkring i skuggan av ismassorna. Färjan Navimag stävar fram genom vågorna från ­Puerto Natales till Puerto Montt. Resan tar fyra dagar med ett stopp i Puerto Edén, där propan och jordbruksprodukter lastas av och några passagerare går i land. Farvattnen patrulleras av den chilenska flottan och CONAF, Chiles mot­svarighet till Naturvårdsverket, ansvarar för att skydda och utforska området.
Under århundradet som gått har ursprungsbefolkningen minskat i antal. Sälkolonin som några av områdets första upptäcktsresande fann vid inseglingen till Eyrefjorden, där Pío XI slutar, är borta sedan länge. Av de många valarter som brukade simma in i fjordarna återstår bara en bråkdel. Algblomningar skadar musslorna, som en gång utgjorde grunden för fisket. Av alacalufindianerna, som jagade och fiskade här, finns det bara kvar en handfull tröstlösa själar i Puerto Edén (”Edens hamn”), vars enda likhet med paradiset är avståndet till omvärlden.

Avstånd utgör emellertid inget skydd i våra dagar. Chile är världens näst största producent av odlad lax efter Norge. Laxen odlas i naturreservatet Las Guaitecas i närheten av den norra inlandsisen. I Guaitecas, liksom i andra naturskyddsområden, är inte vattnet fredat, utan bara landområdena. De norska företag som kom för att odla lax i Chile gjorde det för att fjordarna här var oförstörda. Så är det inte längre. Liksom nästan alla andra former av intensiv djurhållning ger laxodling upphov till stora mängder avfall. I Patagonien är lax­odlingar­na dödsbringande för vattnet: syrebrist uppstår och en dödlig virussjukdom, infektiös laxanemi, har börjat spridas. För laxproducenterna har lösningen varit att flytta längre söder­ut till områden med rent vatten.

På land är vattenkraften det stora hotet. Under Pinochetregimen privatiserades de flesta vattenrättigheterna i de stora floderna. I många fall är det till och med utländska företag som sitter på rättigheterna. Under senare år har man upplevt en ökad press för utbyggnad av floderna Pascua och Baker. Kritikerna menar att vattenkraft är en föråldrad och onödig energikälla i ett land med så många källor till förnybar energi. Dammarna förstör ekosystemen i avrinningsområdena och för att dra kraftledningar till huvudstaden Santiago måste man dessutom kalhugga de 221 milen dit.
Det allvarligaste hotet mot de chilenska fjordarna är så klart klimatförändringarna, som kan förändra förhållandena i de floder som är beroende av glaciärerna och rubba balansen mellan söt- och saltvatten i fjordarnas inre delar. Av den södra inlandsisens 48 glaciärer har 46 dragit sig tillbaka, medan en är stabil.

Pío XI är ensam om att växa. Den är med största sannolikhet den enda glaciären i världen som befinner sig på sitt neoglaciala maximum, det vill säga har den största utbredningen sedan början av lilla istiden i Patagonien för cirka 400 år sedan. Ingen vet med säkerhet varför glaciären har vuxit så mycket och så snabbt under de senaste 80 åren. Kanske tar den igen det som den förlorat i samband med vulkanen Lautaros utbrott. Glaciärens framstöt kan också förklaras med den tektoniska landhöjning som lyfter upp Anderna eller med den instabilitet som tem­pererade glaciärer vanligen brukar uppvisa. Isens temperatur befinner sig nästan alltid vid smältpunkten och glaciären ligger dessutom på en plats där mängden nederbörd och smältvatten är mycket stor: två till elva meter om året. Ett är emellertid säkert: Pío XI utgör undantaget i ett smältande islandskap.

Nationalparken Torres del Paine 21 mil söder om Pío XI besöks av tusentals turister som bor i tält och köar för att komma över bergspassen. De tycker alla att nationalparken är enastående och väl värd att skydda. Till de chilenska fjor­darna kommer emellertid aldrig några stora turistströmmar. Deras ensliga läge gör dem sårbara, och inte bara för laxodlingar och vattenkraftverk. Bristande uppmärksamhet är en annan risk. Man glömmer lätt bort att orörda naturområden som Patagonien inte klarar sig utan skydd. Nationalparker och naturreservat – och eventuellt ett område upptaget på UNESCO:s världsarvslista – kommer kanske att inverka på det. Det kan emellertid också visa sig att förändringarna inte blir något annat än skrivbordsprodukter.

• Föregående Sida 2 av 2