Maroniternas ursprung

På ett berg i libanon, varifrån man kan se ut över Medelhavet, vaknar en eremit klockan tre på natten och rotar efter sin ficklampa bland de välkända böcker, som är både hans livsverk och hans sängkamrater för livet. Eremiten, som är 73 år och har långt skägg, är känd under namnet fader Yuhanna. Fram till gryningen arbetar han med att översätta gamla kristna psalmer från arameiska till modern arabiska. Arameiska är det språk som Jesus talade, och fader Yuhanna skriver in psalmerna i en stor, läderinbunden bok. Därefter ber han, äter lite frukt, tar på sig sin svarta dräkt och kappa och ger sig iväg för att förmedla 10000 välsignelser till jordens alla hörn. Hans första anhalt är som alltid Alaska, där han ”fyller lungorna med frisk luft”.

Så fortsätter han ned genom Nord- och Sydamerika, hoppar vidare till Afrika, vandrar upp genom Mellan­östern och genom Europa. Därefter sätter han kurs mot Ryssland och Asien, för att till sist arbeta sig söderut till Australien. Alla får en välsignelse på vägen, och resan, som fader Yuhanna gör varje dag, varar tre eller fyra timmar. Han är i regel hemma vid lunch, om han inte dröjer för länge vid de platser där det är problem. För den oinvigde är fader Yuhanna bara en gammal man, som går omkring i sin trädgård. För sina vänner och lärjungar, som i stort antal kommer för att höra hans lära om Jesus, är han en helgonfigur.

Kristna maroniter uppfattas vanligtvis inte som helgonmaterial. Kyrkosamfundet består av personer vars tro kan härledas till eremiten Maron, som levde på 300-talet, och församlingen verkade redan från början förutbestämd att kämpa sig fram genom historien. När Maron dog år 410, utbröt en bitter fejd bland anhängarna om vad som skulle ske med liket. En generation senare slogs maroniterna även med andra kristna sekter om teologiska frågor, och efter upp­koms­ten av islam motarbetade de även muslimerna.

För att undgå förföljelse kämpade de sig över bergen från Syrien till Libanon, där de fann de mest otillgängliga dalar, befäste sina grottor och kloster och försvarade sig mot kalifens armé. När franska korsfarare i slutet av 1000-talet marscherade genom området på väg till Jerusalem, vällde maroniterna fram ur bergen för att hälsa sina kristna trosfränder välkomna. Omkring 800 år senare, när Frankrike efter första världskriget tog över kontrollen över Syrien (inklusive Libanon), fick maroniterna sin belöning, när den blivande staten Libanon utformades till deras fördel. Maroniterna talade franska och utvecklade ett kulturellt släktskap med Europa, och som de enda kristna araberna i Mellanöstern utgjorde de en majoritet, när Libanon blev självständigt år 1943.

I nyare tid har det funnits kristna maroniter bland de mest fruktade milissoldaterna under inbördeskriget i Libanon, då de 1975–1990 utkämpade en intensiv strid mot libanesiska fraktioner såsom shiiter, sunniter, druser och palestiner i Beirut. Libanons kristna, som alltså tidigare utgjorde majoriteten, har emellertid nu i allt större utsträckning hänvisats till den roll som kristna på andra platser i Mellanöstern känner så väl. Efter årtionden av utvandring har deras andel av befolkningen sjunkit till under 40 procent. Därför har maroniternas ledare ingått nya allianser: med den växande, shiitiska organisationen Hizbollah och med en koalition av sunniter och druser. Samtidigt har de kristna miliserna gått under jorden, men det betyder inte att de har blivit svaga.

• Föregående Sida 2 av 5 Nästa