Milad Assaf: den beväpnade kakelleverantören

Milad Assaf är en libanesisk kakelleverantör, som även är medlem av fotfolket i det mäktiga, maronitiska partiet Lebanese Forces (LF). Från altanen på femte våningen i sin av skotthål ärrade lägenhet i östra Beirut har han fritt skottfält mot de shiitiska stadsdelarna. De breder ut sig på andra sidan av en trafikerad väg, som utgör ”den röda linjen” mellan det kristna området och det territorium som hör till de shiitiska miliser som kämpar för Hizbollah och organisationens allierade, Amal-milisen. ”Det är i princip som att bo på en skjutbana”, säger Milad Assaf leende.

Han var sex år gammal, när en grupp kristna i april 1975 startade inbördeskriget i Libanon genom att öppna eld mot en buss fylld med palestinska flyktingar. Angreppet var tänkt som en hälsning till de palestinska brushuvuden som på den tiden gick omkring på Beiruts gator, och ville göra Libanon till hemvist för den palestins­ka befrielsefronten PLO. Totalt 27 personer dog vid bussattentatet, som ägde rum väldigt nära Milad Assafs hem och strax intill en stor staty av Jungfru Maria. Trots att luften sedan 1975 varit full av kulor, granater och israeliska bomber, har statyn inte fått så mycket som en skråma. ”Fundera på det en stund”, säger Milad. ”Och kom sedan inte och säg att det inte är ett mirakel!”

Milads stadsdel, Ain al-Rumaneh, är en hård plats med beskjutna hus och små butiker. Var­enda plan yta tycks vara prydd av LF:s symbol: ett kors som längst ned är format som ett svärd. Efter ett antal sammanstötningar med shiiter nyligen reste Milad och hans kamrater ett 4,5 meter högt träkors på trottoaren och klistrade upp stora planscher med Jesus på plywoodskivor bak­om. Därefter satte de upp strålkastare, så att det för soldaterna i Hizbollah på andra sidan vägen inte skulle råda någon oklarhet: ”Ain al-Rumaneh är kristet. Håll er borta, för helvete.”

Slåss eller fly? I östra Beirut är Milad Assaf stolt medlem av det kristna, ­maronitiska partiet LF, som bygger på väl beväpnade frivilliga.

När Milad vid tolv års ålder gick med i LF, var han en riktig hårding. Han har ingen aning om hur många människor han dödat under kriget. Han har suttit i fängelse massor av gånger, och vid 40 års ålder har han fortfarande inte gett upp det adrenalinstimulerande livet på barrikaderna. Håret har blivit tunnare, men det som är kvar är bakåtslickat, och han har ett stort LF-kors i en guldkedja om halsen och ett tatuerat på vänster underarm. Liksom många andra kristna arabiska män styrketränar han, och även om han fått lite mage, har han en bröstkorg som en tyngdlyftare under den åtsittande vita Armani-T-shirten. Han spelar konstant med musklerna, medan han kör runt i en trimmad stadsjeep, dricker för mycket och krossar mängder av hjärtan. Sedan kriget mot Israel i juli 2006, som lade den libanesiska ekonomin i ruiner och stärkte Hizbollah, har kakelförsälj­ningen gått sämre, men Milad hoppas ta sig genom denna kris, precis som alla de andra.

Den kroniska oron har höjt arbetslösheten i Libanon till 20 procent, skrämt bort utländska investerare och lagt sordin på landets tidigare så pulserande handelsliv. En vecka tidigare stannade jag till i maroniternas högborg i Qadichadalen, närmare bestämt vid en butik i staden Bisharri, där poeten Gibran Khalil Gibran en gång bodde. ”Du är dagens första kund”, sade den mörkhåriga kvinnan bakom disken, Liliane Geagea. Klockan var elva en solig lördag i april, som är högsäsong för turister, men det syntes inte till en själ. ”Folk håller sig borta på grund av allt bråk. Alla människor sparar, så de kan komma bort från den här vansinniga platsen. Jag gör i varje fall. Jag har gett 45 år av mitt liv åt detta land.

Det har varit krig större delen av tiden, och det räcker. Jag är utled på det, och det är min familj också. Min dotter går på det amerikanska universitetet i Beirut. När hon är färdig, har jag gett henne rådet att resa till Amerika, Europa ­eller Australien. Det spelar ingen roll vart, bara se till att komma iväg, och tag mig med.”

Milad Assaf och tusentals andra som han har inte möjlighet att resa iväg någonstans. De träffas i milisernas klubbhus för att diskutera ”situationen” och rätta sig efter partiets beslut att ingå politiska allianser i stället för att gå ut i krig. Men om det är något som kan göra dem nervösa så är det att ha färre vapen än fienden. Milad spänner musklerna, klappar kolven på sitt gevär och ler. ”Vi har fortfarande våra vapen”, säger han och fingrar på ett av de M16-gevär som han förvarar insmorda och redo att användas i källaren.

”Men just nu har shiiterna fler.” Han pekar ut genom fönstret mot de kulhålsprickiga bostadshusen på andra sidan av den fyrfiliga vägen, som lika gärna hade kunnat vara en gräns mellan två länder. ”Hizbollah kontrollerar allt på den andra sidan av vägen”, säger han. ”Och de är galna. De har raketavfyrningsramper, raketgevär och allt mellan himmel och jord. Allt levererat av Iran. Vi kommer i alla lägen att skydda våra egna stadsdelar och våra familjer, men om krig skulle bryta ut nu, skulle vi förlora. Så därför har vi nu gått över till att tro på fred.”

• Föregående Sida 3 av 5 Nästa