Källan till liv

Gudarna måste vara arga.

Det är den enda förklaring som ger ­mening för Jia Son, en tibetansk bonde, som håller uppsikt över den katastrof som håller på att utvecklas ovanför hans by i Kinas bergiga Yunnanprovins. ”Vi har rubbat naturens ordning”, säger den 52-årige buddhisten. ”Och nu straffar gudarna oss.”

En varm sommareftermiddag har Jia Son vandrat mer än två kilometer upp genom den klyfta som glaciären Mingyong har skurit ut ur det heliga berget Kawagebo, som med sina 6740 meter reser sig mellan molnen. Det finns inte skuggan av is, bara en brusande flod full av dy och smältvatten. Sedan glaciärtungan för över 100 år sedan kunde slicka utkanten av byn Mingyong, har den dragit sig baklänges som en döende orm, som kryper tillbaka i sin håla. De senaste tio åren har den ökat farten till mer än en fotbollsplan om året – definitivt inget typiskt tempo för en uråldrig ismassa.
”Det var is överallt här för tio år sedan”, säger Jia Son, medan han tar sig fram över stenhögar och snår. Han pekar ut en jakstig, som skär sig in i bergssidan omkring 60 meter ovanför dalens botten. ”Ibland täckte glaciären stigen, så att vi blev tvungna att leda våra djur över isen för att komma upp till betesmarkerna.”

Efter en krök i floden syns spetsen på glaciären slutligen. Den har en dödsaktig svart färg, eftersom den är blandad med grus och jord. Vattnet från isen här var förr i tiden så rent att det användes i ritualer som symbol för självaste Buddha. Nu är det emellertid så fullt av avlagringar att byns invånare inte kan dricka det. Mer än en kilometer av glaciärens tidigare så släta yta är ojämn och ärrig som huden på en spetälsk. Det syns skymtar av blågrön is i sprickor­na, men sprickorna är i sig en signal om fara. ”Djuret är sjukt och håller på att tyna bort”, säger Jia Son. ”Om vår heliga glaciär inte kan överleva hur ska då vi kunna göra det?”

Den frågan sprids som ett eko jorden runt, men ingenstans är den mer angelägen än i den enorma del av Asien som får vatten från ”världens tak”. Denna geologiska koloss – världens högsta och största platå, omgiven av de högsta bergen – täcker ett område större än Västeuropa och ligger i snitt på över tre kilometers höjd. Enbart på den kinesiska sidan finns det nästan 37000 glaciärer, och Tibetanska högplatån och den omgivande halvcirkeln av berg är den plats utanför polerna som har mest is. Från denna is kommer Asiens största och mest berömda floder, från Chang Jiang (Yangtze) till Huang He (Gula floden), Mekong och Ganges. Dessa floder är livsnerver för några av Asiens mest tätbefolkade områden, från Pakistans torra slätter till de törstiga storstäderna i norra Kina nästan 500 mil bort. Sammanlagt är cirka två miljarder människor – nästan en tredjedel av världens befolkning – beroende av de floder som får vatten från platåområdets snö och is.

En kris är dock under uppsegling på världens tak, och den beror på en märklig paradox: hur mäktig och oföränderlig denna geologiska formation än ter sig, är den mer sårbar för klimatförändringar än nästan vilken annan plats som helst på jorden. Sammantaget stiger temperaturen på Tibetanska högplatån dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet, som de gångna hundra åren har legat på 0,74˚Celsius – och på vissa ställen ännu snabbare. Dessa uppvärmningshastigheter, vars like inte har skådats på minst 2000 år, är skoningslösa mot glaciärerna, som på grund av att de ligger på hög höjd samtidigt som de ligger på låga breddgrader är särskilt känsliga för klimatförändringar.

I flera tusen år har glaciärerna utgjort vad Lonnie Thompson, som är glaciolog vid Ohio State University i USA, kallar ”Asiens sötvattenkonto” – ett enormt lager, som tidigare har tillförts (insättningar på kontot) ny is och snö i princip varje år för att kompensera vad som smält (uttag). Glaciärernas smältvatten spelar sin viktigaste roll före och efter regntiden, då det bidrar med en större del av vattenströmmen i alla floderna från Chang Jiang (som bevattnar över hälften av Kinas risplantor) till Ganges och Indusfloden (som är nödvändiga för de centrala jordbruksområdena i Indien och Pakistan).

Under de senaste 50 åren har balansen dock förskjutits, kanske oåterkalleligt. Av de 680 glaciärer på Tibetanska högplatån som kinesiska forskare håller uppsikt över avger 95 procent mer is än de tillförs, och de största förlusterna sker på syd- och ostsidan. ”Dessa glaciärer drar sig inte bara tillbaka”, säger Lonnie Thompson. ”De mister massa uppifrån och ned.” Istäcket på denna del av platån har krympt med över sex procent sedan 1970-talet – och skadan är ännu större i Tadzjikistan och norra Indien, med förluster på 35 och 20 procent de senaste 50 åren.

Isen smälter inte lika snabbt överallt, och en rad glaciärer i bergskedjan Karakorum på ­platåns västsida breder faktiskt ut sig. Detta undantag kan bero på större mängder snö i Karakorum, som ligger på en högre och därför kallare breddgrad. Här är snön och isen mindre sårbar för små temperaturhöjningar.