Saharas frodiga forntid

En uråldrig vind blåser upp från en plats som kallas tidens djup. Sahara är som ett evigt inferno av dyner och blå himmel. Vyerna är förblindande, men man tänker sällan på att öknen också bär vittnesbörd om svunna tider på vår planet. Här lever det förflut­na vidare och talar till oss genom sanden, klipporna, värmen och den torra vinden. Det vis­kar till oss om återkommande klimatför­ändringar och om människor som har kommit och gått.

Arkeologen David Mattingly leder en fors­kargrupp som genom sitt arbete inom ramen för Desert Migrations Project (Ökenspridningsprojektet) vid brittiska University of Leicester tar oss med på en resa långt tillbaka i tiden. I moderna fyrhjulsdrivna fordon kör forskarna omkring i Sahara på jakt efter tecken på att våra förfäder har varit där. Fordonen har särskilda däck som man inte pumpar hårda. Det ger dem bättre köregenskaper, så att forskarna kan färdas upp över 30 meter höga sanddyner och ge oss en helt ny bild av öknen.

Regionen Fezzan i sydvästra Libyen är Saharas hjärta, ett otillgängligt område fyllt av oceaner av sand, wadier, berg, platåer, oaser och mystik. Under en period mellan år 500 före Kristus och år 500 efter Kristus fanns det uppskattningsvis 100000 invånare här som bedrev jordbruk och frodades. I dag faller det normalt högst ett par centimeter regn om året i regionen, antingen det eller ingenting alls.

”Det är väldigt många människor mitt i snustorra Sahara”, säger David Mattingly.

Själv har han blivit slav under öknen. ”Jag har arbetat i Libyen i 30 år, och redan från början imponerade landskapet på mig.” Många har känt samma sak. Man blir beroende av det strå­lan­de ljuset och den rena horisonten. Där de fles­ta ser ett öde landskap hittar andra klarhet.

Åren 1822–25 begav sig den skotske upptäcktsresanden Hugh Clapperton djupt in i sydvästra Libyens öken. Han utgjorde en förtrupp till ett helt imperium: ångkraft, spinnmaskiner och brittiska flottan i en och samma person. Den 7 november 1824 stötte han på en kvinnlig slav som lämnats på vägen ”för att förgås. Hennes huvud var uppsvullet, hon kunde inte gå och var närmast onåbar.” En av hennes herres tjänare satt hos kvinnan och ”väntar på att hon ska dö, inte för att begrava henne, utan för att ta hand om de få trasor som hon har på sig.”
Hon var alldeles för svag för att kunna rida på en kamel. Om han stannade skulle han själv dö, tänkte han.

Vinden var kall.
Han red vidare.
Detta är skräckens Sahara, ett torrt hav av sand och sten där skorpioner härjar, ormar ringlar sig fram och solens strålar bränner skoningslöst. Libyen är en väldig, solsvedd landmassa stor som Italien, Frankrike, Spanien och Tyskland tillsammans och nästan alla landets sex miljoner invånare bor längs Medelhavskusten. För att verkligen förstå denna region måste man vända havet ryggen och rikta blicken söder­ut. Nittiofem procent av Libyen är öken och tjugo procent är sanddyner. Landet inte har en enda permanent flod. Världens högsta temperatur någonsin (57,8 grader) uppmättes i den libyska delen av Sahara. Under vinternätter är förhållandena dock helt annorlunda: iskalla.

Fezzan avslöjar tusentals år av kamp mot förändringar för alla de människor som har anpassat sig till de ogynnsamma förhållandena. Regionen är en tidsmaskin där det förflutna träffar oss som ett slag i ansiktet, och om vi stannar kvar här händer det något med våra invanda föreställningar.

Den moderna människan har motvilligt ­accepterat det faktum att det förflutna vittnar om klimatförändringar, stora folkvandringar och rikens uppgång och fall. Ändå beter vi oss som om nuet vore det sista kapitlet. I Sahara ställs emellertid alla besökare inför en mycket lång historia som utgör en påminnelse om att det nuvarande kapitlet är både kort och skört.