Snöbollsteorin bekräftad: ekvatorn var täckt av is

Jordens ångande varma ekvatorialzon var täckt av is för 716 miljoner år sedan, visar en ny undersökning.

Resultatet av undersökningen tycks erbjuda konkreta bevis för teorin om att jorden en gång i urtiden har varit en stor snöboll.

Upptäckten står och faller med om det kan bevisas att rätt klippor har varit täckta av glaciärer vid rätt plats och vid rätt tidpunkt.

Francis Macdonald, som är geolog vid Harvard University i USA och har lett undersökningen, har tillsammans med sina kollegor studerat vulkaniska klippor i Kanada, som hittades intryckta mellan glaciäravlagringar. Förekomster av den typen kan identifieras utifrån rester av material som lämnats kvar av smältande glaciärer, och avlagringar som deformerats av glaciärens rörelse.

Med hjälp av extremt exakt uran-bly-masspektrometri har forskarna slagit fast att de vulkaniska klipporna såväl som glaciäravlagringarna bildades för omkring 716,5 miljoner år sedan – under den förmodade snöbollsperioden.

Forskarlaget jämförde därefter sina resultat med tidigare magnetiska undersökningar, som visar att dessa klippor bildades medan Kanada låg i närheten av ekvatorn.

Under årens lopp har rörelser i jordens tektoniska plattor tryckt klipporna norrut till Kanadas Yukon Territory och Northwest Territories.

Jorden som snöboll eller som lerklot?

Teorin om jorden som snöboll har dock fortfarande många obesvarade frågor, säger Francis Macdonald.

Om ekvatorn till exempel var täckt av is, talar det inte om för forskarna hur stor del av resten av världen som var täckt av is. Kanske har kontinenterna varit helt nedfrusna, kanske har planeten varit ett lapptäcke av glaciärer eller isberg i konstant rörelse – eller kanske har den varit ett mellanting.

Kanske bör själva beteckningen ”snöboll” revideras.

Jorden var sannolikt inte ”bara en vit boll utan snarare ett lerklot”, säger Francis Macdonald. Frekventa utbrott från vulkaner som spydde ut aska har troligen gjort kontinenterna dammiga och smutsiga.

Eftersom växter ännu inte hade utvecklats för 700 miljoner år sedan, kan den smutsiga isen ha varit de enda områden på jordens yta som var mörka och kunde absorbera solens strålar.

Till följd av det kan dessa områden ha varit mer benägna att smälta, vilket kan ha gett upphov till platser med vatten, där primitiva livsformer som alger och svampar kunde trivas.

Det faktum att vissa organismer överlevde – och till och med utvecklades till nya arter – under den omfattande nedisningen ger stöd åt teorin om att snöbollsklotet hade oaser med öppet vatten eller i varje fall sprickor i isen, säger Francis Macdonald.

I dagens Antarktis är sprickor i isen sålunda ”proppfulla” med encelliga livsformer, säger han.

Nya rön om global uppvärmning

Inblicken i de extrema perioderna i jordens urtid kan även ge forskarna nya vinklar på vår tids klimatförändring.

Till exempel vet forskarna nu att jorden under årtusenden har växlat mellan perioder med utbredd is och växthusliknande perioder som den isfria, dinosauriefyllda krita, säger Francis Macdonald, vars undersökning publiceras i morgon i tidskriften Science.

”Allt detta talar om för oss att jorden är känslig, och att vi kan uppleva variationer, som kan leda till en helt ny värld”, säger han.

Sålunda anses utbrott under snöbollsperioden ha fyllt atmosfären med svavelpartiklar, som har stängt ute solljuset och kylt av jorden. Vissa experter har föreslagit att man ska göra likadant på konstgjord väg som ett modernt motdrag mot global uppvärmning.

Det betyder att utforskningen av den typen av ”naturliga experiment” i jordens historia är livsviktig, säger Francis Macdonald. ”Det kommer att berätta mycket mer än vilken liten [dator]modell som helst kan.”