Öarnas innersta väsen

Vissa platser i Hebriderna tycks vara så vilda att inte ens de tåligaste människor alltid kla­rar påfrestningarna som de innebär. Saint Kilda, en liten ögrupp i Nordatlanten 6,4 mil väster om North Uist, var bebodd i över 4000 år. Det låg ett litet samhälle vid Village Bay på den största ön, Hirta. Får betade på de branta sluttningarna. Korn, havre och potatis odlades i högbäddar. Den magra jorden göddes med mineralrik tång, men gav ändå bara blygsamma skördar. Vinterstormarna som ohejdat kunde rulla fram över hundratals mil öppet hav drabbade öarna med en närmast ofattbar styrka. År 1852 valde 36 öbor, cirka en tredjedel av befolkningen, att ge sig av på en lång och mödosam resa till Australien hellre än att stanna på Saint Kilda. Flera av dem dog under sjöresan.

År 1930 hade öns kvarvarande 36 invånare fått nog. Man bad regeringen att få bli evakuerade. Den 29 augusti seglade invånarna på Saint Kilda tillsammans med de flesta av sina husdjur till det skotska fastlandet. År 1986 sattes öarna upp på UNESCO:s världsarvslista. Numera tillhör de fåglarna som flyger runt de branta klipporna; i dag är det människorna som är de flyktiga besökarna.

Som ung seglade Michael Robson de cirka sex milen från Lewis till Rona, en annan övergiven utpost. Ljusa sommarnätter låg han under bar himmel och lyssnade till skriken från de tusentals havsfåglar som varje år bygger sina reden på Rona. Han fann spår efter människor som för länge sedan lämnat ön: ruiner av små stenhus som på 700-talet hyste kristna eremiter och slitna stenar med vilka senare invånare malt sin säd. Inga av bosättningarna på Rona finns kvar. Alla som bott här har fallit offer för de ogästvänliga förhållandena.

För 16 år sedan bosatte sig Michael Robson permanent på Lewis, och han har öppnat sin samling av skotsk historia och folkkultur för allmänheten. Han är inte ung längre och hans resor är mindre krävande i dag, men han har inte slutat besöka platser som en del tycker ger ett trist intryck, men som i hans ögon är fyllda av mening. ”Öarnas inners­ta väsen upptäcker man först när man varit här länge”, säger han. ”Jag kommer inte att hinna lära mig allt.”

• Föregående Sida 4 av 4