Sahara förändras fortfarande

David Mattinglys studier för honom till Awbariöknen, där det osannolikt nog finns ett stort antal små sjöar med färger som ädelstenar. ­Vissa är violetta, medan andra färgats orange av mineral och alger. De vittnar om svunna tider då grundvattnet låg betydligt närmare ytan än i dag. Det är svårt att tänka sig, men för 200000 år sedan låg här en sjö stor som England. På den tiden föll det rikligt med regn. Urgamla kanaler visar att det rann floder mitt i öknen.

I Sahara har klimatet genomgått ständiga förändringar, nästan som när man slår på och av en strömbrytare. Under torra perioder krympte sjöarna och växtligheten drog sig tillbaka. När klimatet återigen blev fuktigare fylldes sjöarna med vatten och delar av Sahara förvandlades till savann. Då följde också mänsk­liga bosättningar. Under de fuktiga perioderna frodades regionens invånare, men när det blev torrare igen minskade människorna i antal eller försvann helt och hållet.

Hur hittar man svunna tiders vattendrag? Det gör man bäst från hög höjd. Med hjälp av radarbilder tagna från rymden har Kevin White och Nick Drake vid Desert Migrations Project kartlagt mineralrester från urgamla sjöar och källor. På plats har sedan paleoantropologerna Robert Foley och Marta Mirazón Lahr hittat stenredskap, pilspetsar, eldstäder, gravar och andra tecken på bosättningar.

De första moderna människorna i området var jägare och samlare som levde på savannen för cirka 130000 år sedan. Dessa människor försvann när nederbörden för 70000 år sedan minskade, men när regnen sedan kom tillbaka återvände människorna. Dessa folk­vand­ringar kallas Saharapumpen: en utveckling där människan vandrade in i och ut ur norra Afrika i takt med klimatförändringarna. Inmejs­lade i klipporna i öknen hittar man i dag tecken på ett fuktigare Sahara med djur som är beroen­de av vatten: lejon, elefanter och noshörningar.

När den senaste fuktiga perioden tog slut hände dock något lustigt. För cirka 5000 år sedan upphörde regnen, sjöarna försvann och öknen tog över, men den här gången stannade människorna kvar. Bildkonsten på klipporna tyder på att man vid denna tidpunkt redan hade övergått från jakt till djurhållning. Därefter växte ett samhälle fram där man så småningom började bygga städer och inleda övergången till egentligt jordbruk: garamantkulturen.

Garamanterna hade sin storhetstid under klimatförhållanden som påminner om dem som råder i dagens Sahara. Många forskare har trott att de levde som nomader i öknen, men utgrävningar vid deras huvudstad Garama (i närheten av vår tids Jarmah) och studier gjorda av David Mattingly och hans forskarlag visar att garaman­terna var bofasta och livnärde sig på jordbruk i oaserna. De byggde ett avance­rat konstbevattningssystem som gjorde det möjligt att odla vete, korn, durra, dadlar och oliver. Via underjordiska kanaler leddes grundvattnet ut på fälten utan att vattnet avdunstade. Nästan hundra mil kanaler syns fortfarande. Systemet fungerade bra i flera hundra år, men sedan började vattnet som samlats under regnperioderna sina och så gick civilisationen under.

Vid en första anblick framstår Sahara som en barriär som delar Afrika. För de människor som i tusentals år har befolkat Libyen har Sahara snarare fungerat som en korridor. Guld, elfenben och slavar transporterades norrut från Afrika söder om Sahara, medan olivolja, vin, glas och andra varor från Medelhavsområdet fördes söderut. Handeln har skapat en outplånlig bild i vårt medvetande av en karavan som sakta rör sig framåt bland väldiga sanddyner.

Saharakorridoren har kanske rentav varit en av de rutter som våra förfäder följde när de lämnade kontinentens östra del för att befolka världen. Forskarna har länge antagit att de tidigaste människorna rörde sig från Afrika söder om Sahara till Eurasien antingen längs Nilen och sedan via Sinaihalvön eller över Röda havet. Nu synar man dock en annan teori: att Fezzan utgjorde en del av en lång korridor som ledde vissa av den moderna människans förfäder till Medelhavskusten och vidare till Sinaihalvön. Kanske vandrade våra förfäder genom dessa oceaner av sand från Östafrikanska riftsystemet i det som i dag är Kenya och in i våra liv.

David Mattingly säger att han tycker om arkeologi eftersom ”vi kan lära oss av den”. Ett och ett halvt årtusende efter garamanternas fall är de libyska myndigheterna nu i färd med att upp­föra ”Den stora människoskapade floden”, en rad enorma akvedukter med vilka man tänker hämta upp urgamla vattenreserver ur marken och få öknen att grönska. Vattnet samlades där för tiotusentals år sedan, då klimatet var betydligt fuktigare än i dag. Projektet, som beräk­nas ha en livslängd på bara 50–100 år, har dock redan fått grundvattennivån att sjunka.
I denna del av världen är en sådan tidsperiod inte mycket mer än ett ögonblick, så det sista kapitlet i historien om Fezzan har uppenbarligen ännu inte skrivits

Stöd från NG. Din prenumeration på National Geographic har bidragit till fotografens expedition.

• Föregående Sida 2 av 2