Schimpanserna i aktion

En klibbig septemberdag i början av ­regnperioden i Kongo lämnar Dave Morgan, Crickette Sanz och jag baslägret i Goualougo i gryningen tillsammans med vår vägvisare Bosco Mangoussou. Vi börjar gå längs en av de flitigt använda elefantstigar som genomkorsar skogen. Solen har knappt hunnit bryta igenom trädkronorna, men var­enda fläck bar hud som inte är insmord med mentolsalva är redan täckt av svärmar av gaddlösa bin som lockas av vår svett. Med jämna mellanrum ­tvingas vi sicksacka förbi högar med elefant­spill­ning och rutten frukt, vars tunga lukt ­hänger i den fuktiga luften. Det är den stora mångfalden av frukt, över 25 ätbara arter, allt från den pumpastora brödfrukten Treculia africana till den gummiartade, decimeterstora ­Chrysophyllum lacourtiana, som gör Goualougo till ett så ­attraktivt habitat för schimpanser. Vårt mål just denna morgon är det huvudsakliga ­utbredningsområdet för Motoflocken, en av fjorton olika schimpansgrupper som är hemmahörande i Goualougotriangeln.

Då och då hörs avlägsna stön och skrik i skogen. Så fort det händer tar Dave Morgan ut kursen med sin kompass. Sedan rusar vi iväg genom taggbuskar och mellan lianer. Bosco Mangoussou är babenzélépygmé, knappt en och en halv meter lång och med munnen full av vässade tänder. Han går först och stannar ibland för att bana väg genom undervegetationen med en sekatör. Efter en femminutersspurt får vi syn på en handfull schimpanser som sitter och latar sig i en sapelimahogny cirka 40 meter ovanför marken. Genom kikaren ser vi en skälmsk halvvuxen hona som härförleden anslöt sig till Motoflocken. Hon busar med en ung hane, Owen, vars mor nyligen dödades av en leopard. Med en kvist mellan tänderna följer honan (som fors­karna senare, älskvärt nog, ger namnet Dinah efter min fru) efter Owen och brottar ner honom på en gren. Sedan händer något anmärkningsvärt, något som i stort sett aldrig ­tidigare har observerats utanför Goualougo.

Dinah lägger märke till en svärm bin som kommer ut ur ett hål vid trädets stam. Hon far genast upp, lämnar Owen och bryter av en gren som är tjock och lång som en människoarm. Med grenens kraftiga ände börjar hon slå hårt på barken. Hon vet att det någonstans där inne i en svåråtkomlig spricka finns ett bo med en liten skatt: honung.

Dinahs rytmiska slag genljuder bland träden. Hon flyttar över klubban till foten och svingar sig runt till andra sidan av stammen för att komma åt bättre. Sedan sliter hon loss en kvist från en gren i närheten, sticker in den i boet och rör om som med en kniv i en syltburk. Hon drar ut kvisten, luktar på den och konstaterar att det inte finns någon honung på den. Hon slänger ifrån sig kvisten och fortsätter banka med sin klubba. Hon upprepar proceduren och försöker med sju olika mätstickor. Efter att ha bankat på det motsträviga boet i nästan tolv minuter sticker hon in fingret i en spricka och får uppenbarligen tag på lite honung, som åker rakt in i munnen. Just när hon ska njuta frukterna av sitt arbete klättrar Finn, Motoflockens alfahane, som alltid domderar med de andra aporna, ner från sin gren med håret på ända. Det verkar som om han är upprörd över att en nykomling som hon njuter av läckerheter i hans närvaro. Han gör ett utfall mot Dinah, som tappar klubban och tar sin tillflykt till en annan gren. Dave Morgan och Crickette Sanz är upprymda. ”Det där var en av de bästa observationerna av honungsjakt någonsin!” utbrister en glädjestrålande Crickette Sanz.

Det faktum att man inte har observerat schimpanser som klubbar träd för att få tag på honung i några andra forskningsområden utanför Centralafrika tyder på att det inte är något medfött beteende utan snarare en inlärd färdighet som har förts vidare inom den lokala kulturen. Något av det som gör Dinahs beteende så intressant är att hon använde två olika redskap i följd, först en stor klubba och sedan en tunn kvist, för att uppnå sitt mål.

• Föregående Sida 3 av 5 Nästa