Tillbaka i Jerusalem

Tillbaka i jerusalem är Mark och Lisa ytterst medvetna om den roll de kristna araberna skulle kunna spela i vår tids geopolitiska dramer. De bor dock på en plats präglad av stora spänningar, där sådana medlare hela tiden riskerar att bli trampade på av antingen muslimer, judar eller västvärldens kristna, som (inte helt olikt korsfararna) inte tar någon notis om dem i kapp­löpningen om Guds heliga jord.

Det är påskdagens morgon och Mark och Lisa ser stiliga ut i sina finaste kläder. Med Nate och Nadia i handen går de ut till familjens bil, en halvgammal, rödbrun Honda. Det är ett stolt ögonblick: deras första påsk tillsammans i det heliga landet, och när Lisa ser det tjocka dammtäcket på bilen, ber hon Mark spola av det. Han hämtar en slang och kopplar den till en kran som de delar med sin arabiska grannfamilj, som har kommit ut på verandan och står och tittar på. Lisa förklarar för barnen att pappa ger bilen en påskdusch.

Det kommer dock inget vatten ur slangen. Mark kontrollerar kranen och försöker igen. Ingenting. Han står med en tom slang i handen inför sina barn, grannarna och en utländsk gäst. ”De har nog öppnat vattnet till bosättningarna”, säger han tyst och slår ut med armen i riktning mot de flera hundra nya israelis­ka bostäder som klättrar uppför sluttningarna inte långt därifrån. ”Det finns inget kvar till oss.”

”Jag hatar israelerna”, säger Lisa spontant en dag. ”Verkligen. Det gör vi alla. Jag tror till och med att Nate har börjat hata dem.”
Är det en synd, frågar jag.

”Ja, det är det”, svarar hon. ”Det gör mig till en syndare. Men jag bekänner mina synder i kyrkan, och det hjälper. Jag håller på att lära mig att inte hata. Tills dess biktar jag mig.”

”Hat förstör själen hos dem som hatar”, säger fader Rafiq Khoury. Han är palestinier och en av de präster som tar emot bekännelser vid det latinska patriarkatet i Jerusalem. ”Men mitt i all den oro, det våld och den förtvivlan som driver kristna bort härifrån, kan man se nytt liv i unga människors ansikte och uppleva det hopp som är Guds gåva till mänskligheten. Det är det som är påskens budskap.”

Även under påsken tycks de kristna araberna dock bli bortglömda. På långfredagen följer jag med Lisa och Mark till kvällsgudstjänst i den stora Getsemanekyrkan. Mark tycker inte om stora människomassor, så han stannar kvar utanför med Nate, men Lisa har deltagit i mässan sedan hon var barn, och hon vill gärna vara med inne i kyrkan. Det har inte kommit så många ännu, och vi ställer oss nästan precis innanför dörrarna. Lisa har Nadia med i sulkyn, och plötsligt väller det in människor.

Hundratals pilgrimer fyller det välvda rummet med sina varma kroppar, så vi trycks längre in i kyrkan. Temperaturen stiger snabbt, och med ens blir det ont om syre. Lisa griper förskräckt om vagnen och försöker stå emot, medan en synda­flod av människor strömmar in. Det är holländare, tyskar, koreaner, nigerianer, amerikaner, fransmän, spanjorer, ryssar, filippiner och brasilianer, som ivrigt försöker komma närmare Gud.

Plötsligt framstår Lisas beslut att ta med Nadia in som ett stort misstag. Människorna ser inte sulkyn utan bara den tomma plats som den åstadkommer, och de trycker på för att komma dit. De upptäcker inte att ett sovande barn finns där, förrän de i princip håller på att falla över henne. Lisas ögon blir stora, medan vi kämpar för att förhindra att Nadia krossas av människomassan. Det känns som om vi vadar genom vatten upp till bröstet, när vi försöker bana oss väg bort till kyrkdörrarna med barnvagnen.

En del av de utländska pilgrimerna reagerar negativt gentemot den lilla arabiska kvinnan, som till synes går åt fel håll, och vi får ta emot en del knuffar, medan vi rör oss genom människohavet. När vi kommer ut utanför kyrkan blir det något glesare mellan människorna. Lisa lutar sig mot mig, så att jag lättare ska höra vad hon säger. ”Ser du hur det är?” frågar hon och drar efter andan på den plats där Jesus tillbringade sin sista natt på jorden. ”Det är här vi bor, men det är precis som om vi inte vore här.”

• Föregående Sida 5 av 5