Tolerans i Syrien

Bara några timmars bilfärd öster om ­frontlinjerna mellan muslimer och kristna i Beirut påminner syriska samhällen om hur nära besläktade de båda religionerna faktiskt är trots dagens fientligheter. Där finns det oaser av tolerans, om än färre än tidigare, där kristna och muslimer deltar i varandras bröllop och begravningar och går till gudstjänst hos varandra.

I en del kloster ligger de kristna också ned, när de ber. Det är en sedvänja som härrör från bysantinsk tid, och man kan tänka sig att de första muslimerna kanske uppskattade den och tog den till sig. Vissa kyrkor håller dessutom fortfarande gudstjänster på arameiska eller syriska, det vill säga på språk som föregick islam.

En eftermiddag beger jag mig till det grekisk-ortodoxa Vår fru Saydnaya-klostret som ligger på en syrisk klipptopp och har klarat sig genom alla de olika imperier som regerat i området sedan 547. Väl inne befinner jag mig inte bland kristna utan mitt i en grupp muslimska familjer. De har kommit för att välsignas av Jungfru Maria, vars läkande och fruktbarhetsskapande krafter lockat hit nödlidande i nästan 1500 år.

Efter hand som mina ögon vänjer sig vid halvmörkret inne i klostret, där bara stearinljus är tända, kan jag se en kvinna i huvudduk sträcka fram sitt lilla barn, som är insvept i en filt, mot helgedomens strora attraktion. Där, omgiven av sotsvärtade ikoner, täcker en mässingsplatta en bild av Jungfru Maria, som sägs ha målats av evangelisten Lukas. Med slutna ögon ber barnets mor en tyst bön. Bara läpparna rör sig, och hon trycker mjukt den lilla pojkens ansikte mot metallplattan ett ögonblick. Efteråt träffar jag kvinnan och hennes familj utanför. De har kört hit från Damaskus efter fredagsbönen i moskén.

Pojken heter Mahmoud och är sju månader gammal. Han ligger helt stilla med slutna ögon och andas knappt. Ansiktsfärgen är mörkt gråbrun. ”Läkaren säger att han inte kan göra något för Mahmoud, och att vi måste skicka honom till USA för att opereras”, säger hans mamma. ”Det är omöjligt, så vad vi behöver är ett mirakel. Jag är muslim, men en gång för länge sedan var min familj kristen. Jag tror på profeterna, de muslimska, de judiska och de kristna, och jag tror på Jungfru Maria. Jag har kommit hit för att att min pojke ska bli botad.”

Syrien. Kristna scouter spelar sånger till Guds ära på palmsöndagen. De är på väg upp till det gamla Saydnaya-klostret, som muslimerna också värdesätter högt.

Händelser som denna speglar Levantens historia, under vilken muslimer redan från början levt sida vid sida med människor som haft en annan tro. När den muslimske kalifen Umar ibn al-Khattab omkring år 636 erövrade Syrien från Bysantinska riket, skyddade han de kristna, som fick behålla sina kyrkor. Många kristna konverterade ändå till islam, eftersom de upp­skattade att man inom islam lade vikt vid det personliga förhållandet till Gud till skillnad från den stränga hierarkin i den bysantinska kyrkan. När senare kalifer krävde in höga skatter från de kristna ökade antalet fattiga som blev omvända kraftigt. För de tidiga kristna araberna, vars ord för Gud var (och fortfarande är) Allah, var erkännandet av de muslimska trossatserna ett väldigt litet steg.

”Man kan inte leva tillsammans med människor i tusen år och samtidigt betrakta dem som djävulsyngel”, säger munken Paolo Dall’Oglio. Han samlar muslimer till dialog tvärs över religionsgränserna i ökenklostret Deir Mar Musa beläget mellan Damaskus och Hums. Klostret är från 500-talet och har renoverats av Paolo Dall’Oglio och hans arabiska församling. ”Muslimerna är vi. Det är det som man i väst måste inse, och som de kristna araberna har helt unika förutsättningar för att lära ut. De är den sista, avgörande förbindelselänken mellan den kristna västvärlden och den muslimska, arabiska världen. Om de kristna araberna försvann, skulle parterna glida ännu längre från varandra än vad som redan skett. De är medlarna.”

• Föregående Sida 4 av 5 Nästa