De tusen buddhornas grottor

Skeletten låg i drivor i sanden som tydliga vägvisare. För buddhistmunken Xuanzang, som 629 efter Kristus reste längs Sidenvägen var de blekta benen en förvarning­ om de faror som lurade på världens viktigaste handels­­väg. Virvlande sandstormar i öknen väster om det kinesiska rikets yttersta gräns hade­ lett munken vilse och fört honom till sammanbrottets­­ rand. Värmediset spelade hans ögon ett spratt och plågade honom med syner av hotfulla arméer på avlägsna dyner. Ännu mer skräckinjagande var de banditer som anföll karavanerna och tog deras last – siden, te och keramik på väg västerut till hoven­ i Persien­ och runt Medelhavet, och guld, ädelstenar och hästar på väg österut till en av världens allra största städer: Tangdynastins huvudstad Chang’an.

Det som drev Xuanzang vidare – skrev han senare i sin reseberättelse – var något annat av värde, som han förde med sig på Sidenvägen: själva buddhismen. Andra religioner hade spridits längs samma rutt – manikeism, kristendom, zoroastrism och senare islam – men ingen annan fick så stor inverkan på Kina som buddhismen, som började sprida sig från Indien någon gång under de tre hundra förs­ta åren efter Kristus. De budd­his­tiska texter som Xuanzang förde med sig från Indien, och sedan tillbringade de följande två decennierna med att studera och översätta, skulle bli grundvalen för den kinesiska buddhismen och inleda utbredningen av religionen.

Mot slutet av sin 16 år långa resa gjorde munken halt i den blomstrande oasen Dun­huang på Sidenvägen, där strömmar av folk och kulturer mötte varandra och var i färd med att lägga grunden till ett av den buddhistiska världens stora under: grottorna i Mogao. Knappt två mil sydost om Dunhuang står det en halvcirkel av klippor mellan dynerna. Klipporna reser sig mer än 30 meter över en flodfåra med popplar på båda sidor. I mitten av 600-talet hade den 1,5 kilometer långa klippväggen genomborrats av flera hundra grottor. Det var hit pilgrimer kom för att be för en säker färd ge­nom den frukta­de öknen Takla Makan – eller som i ­Xuanzangs fall tacka för en överstånden resa.

Inne i grottorna fick öknens enfärgade livlös­het ge vika för ett överdåd av färger och figurer. Från grottväggarna strålade flera tusen buddhor i varje tänkbar ­nyans, iförda kläder som glittrade av importerat guld. Apsaraser (himmelsnymfer) och himmels­ka musiker svävade över taken i florstunna, blå mantlar av lapis lazuli, som nästan var för skira för att ha målats av mänskliga händer. Tillsammans med avbildningarna av nirvana fanns det även mer jordnära detaljer, som varje resenär på Sidenvägen kände igen: centralasiatiska köpmän med långa näsor och mjuka hattar, väderbitna indiska munkar i vita dräkter, kinesiska bönder på fälten. I den grotta som enligt dateringarna är äldst (från år 538), kunde Xuanzang till och med återse banditerna – men i den här versionen hade de tagits till fånga, förblindats och slutligen omvänts till buddhismen.

När Xuanzang reste genom Dunhuang kunde han inte veta att hans översättning av de budd­histiska sutrorna skulle inspirera konstnärer i Mogao i flera århundraden. Han kunde inte ­heller veta att hans arbete skulle leda till att ­grottorna mer än 1200 år senare skulle återupp­täckas, plundras och så småningom skyddas. Det enda munken kunde se var att den budd­histiska tron här i det stora rikets utkant redan höll på att förändras för varje penselsdrag som drogs inne i grottornas mörker.