Pompejis offer dog plötsligt

Miljontals turister och besökande som varje år strömmar till Pompeji lider ofrivilligt vid anblicken: avgjutningarna av de människor som dog vid Vesuvius utbrott år 79 f Kr är det mest mänskliga uttrycket för och handgripliga beviset på en forntida tragedi.

Hittills har man trott att Pompejis avgjutningar var bevis på offrens plågsamma kvävningsdöd. Nu vet vi emellertid att de dog på ett helt annat sätt: de brändes ihjäl på ett ögonblick.

En ny undersökning av Giuseppe Mastrolorenzo och Lucia Pappalardo, som är forskare vid Vesuvius observatorium (Osservatorio Vesuviano-INGV), samt Pierpaolo Petrone och Fabio Guarino, som är biologer vid universitetet i Neapel, avslöjar för första gången vilka effekter vulkanmolnet hade på folket i Pompeji och andra närliggande orter i Vesuviusregionen under utbrottet år 79 f Kr.

Undersökningen bygger på tvärvetenskaplig forskning och studier av vulkaniskt sediment, askstruktur och offrens DNA kombinerade med datorsimuleringar av utbrottet.

Upptäckten

“Tvärtemot vad forskarna har trott fram till i dag, vad otaliga nyhetsartiklar har skrivit om och miljontals turister på besök vid avgjutningarna i Pompeji har fått berättat för sig dog offren inte någon utdragen och plågsam kvävningsdöd. De dog i stället snabbt, eftersom de utsattes för mycket höga temperaturer på 300 till 600 ˚C”, förklarar vulkanologen Giuseppe Mastrolorenzo, som är en av författarna till undersökningsrapporten.

“Nya vittnesbörd om de termiska och mekaniska effekterna av utbrottet år 79 f Kr understryker att farorna vid ett eventuellt framtida Vesuviusutbrott kan vara mycket större än vad forskare och räddningspersonal tror. Därför är det nödvändigt med snabba och drastiska förändringar av katastrofplanen inför ett Vesuviusutbrott.”

En ny undersökning

“Vi började med att undersöka asklagren i olika delar av Vesuviusområdet,” säger Giuseppe Mastrolorenzo. ”Utifrån dem kunde vi skaffa oss en del information: höjden och hastigheten för det moln som bildades när den pyroklastiska rökpelare, som vi redan vet var 30 kilometer hög, kollapsade. Beräkningen av hastigheten och höjden gjorde att vi kunde bestämma molnets tjocklek och täthet och den tid det tog för det att passera över Pompeji: lite över en minut.”

Bevis från offren

“Sedan frågade vi oss vilka effekter molnet kunde ha haft på människorna”, säger Giuseppe Mastrolorenzo, ”och vi kom till slutsatsen att de mekaniska effekterna var begränsade: molnet var inte särskilt tjockt. Därefter bestämde vi oss för att analysera lämningarna av offren.”

“Det var påtagligt att avgjutningarna av liken tydde på en “omedelbar likstelhet”, en ställning som är typisk vid plötslig död. Vi analyserade benresterna och gjorde DNA-analyser, och de visade tecken på förändringar som tyder på exposition för höga temperaturer”, tillägger Giuseppe Mastrolorenzo.

“I laboratoriet gjorde vi försök med benbitar: Vi utsatte dem för allt högre temperaturer och iakttog förändringarna, medan värmen tilltog. Sedan jämförde vi dessa benbitar med resterna av offren från Pompeji. Då stod det helt klart för oss att kvarlevorna av offren hade utsatts för omkring 300 ˚C. I Herculaneum nådde temperaturen upp till 600 ˚C.”

“Den tid det tog molnet att passera (mellan en och två minuter) var inte tillräckligt lång för att leda till kvävningsdöden”, säger vulkanologen. “Det tar längre tid att kvävas till döds. Offrens ställningar, som man ansåg vara bevis för långvarig smärta, är i stället bevis för en omedelbar död på grund av extremt hög temperatur.”

Undersökningsrapporten, som har titeln "Lethal Thermal Impact at Periphery of Pyroclastic Surges: Evidences at Pompeii", publiceras av det vetenskapliga webbmediet PLoS ONE.