USA:s historia huggen i sekvoja

Man kan säga att det moderna USA:s historia (och personlighetsklyvning) är huggen i sekvojaträ, för uppmaningarna att rädda träden har hörts nästan lika länge som amerikanerna har fällt dem. I tusentals år levde bland andra tolo­wa-, yurok- och chilulaindianer bakom en ­närmast ogenomtränglig mur av över hundra meter höga sekvojor. De åt lax, hjort och ekollon och högg ut kanoter ur nedfallna stammar.

Deras livsföring fick ett abrupt slut år 1848, då USA erövrade Kalifornien från Mexiko och man hittade guld i delstaten. Affärsmän öster­ifrån trodde att de hittat ett lättare sätt att bli rik: Den röda, rötbeständiga veden med sin raka ådring var redan efterfrågad i Kalifornien, där invånarantalet under de följande tio åren fyrdubblades. Det blev inledningen på en epok av kommersiell skogsavverkning som pågår än i dag. (Trettiofyra procent av de befintliga 6500 kvadratkilometerna skog med amerikansk sekvoja ägs av tre skogsbolag, 21 procent av myndigheterna och resten av privata skogsägare.)

Jordbävningen och bränderna i San Francis­co år 1906 drev upp avverkningstempot ytter­li­gare. Överallt där det fanns amerikansk sekvoja växte det upp skogshuggarstäder för att tillgodose efterfrågan på trä för stadens återuppbyggnad. Skogsbolag som Pacific Lumber och Union Lumber spelade med sina nyfunna industrialiserade muskler. I stället för oxspann använde man mobila maskiner, så kallade ångåsnor, för att släpa de tunga stammarna, som fraktades ut ur skogen med hjälp av smalspåriga lok.

Avverkningen av de stora träden bidrog även till att sätta i gång den moderna miljörörelsen. År 1900 grundade ett antal bekymrade med­borgare den första föreningen till skydd för den amerikanska sekvojan. Deras kamp ledde till upprättandet av nationalparken Big Basin Redwoods år 1902. På 1920-talet började en annan sekvojaförening köpa upp de mindre skogsområden som senare blev ryggraden i Kaliforniens sekvojaparker, uppköp som fortsätter än i dag.

Den sista och största upptrappningen av avverkningen inleddes efter andra världskriget, då byggboomen och billig utrustning från militära överskottslager innebar att en armé av bulldoz­rar, timmerbilar och skogsarbetare med motorsågar skickades ut i sekvojaskogarna. I början av 1950-talet producerade sågverken över två miljoner kubikmeter virke om året, och i den stilen fortsatte det fram till 1970-talets mitt. Kalhugg­ning och Catfällning, upp­kallad efter de gula Caterpillarfordon som blev timmerindustrins nya arbetshästar, gjorde att stora mängder jord från de många timmer- och stickvägarna rasade ner i vattendragen. Bestånden av lax och andra arter som i tusentals år levt i sekvojaskogarna krympte. Nu återstår mindre än fem procent av de cirka 8000 kvad­ratkilometerna urskog, större delen i spridda parker och reservat.

”Kampen för att rädda sek­vojan är redan över. Det finns bara smulor kvar”, säger forskaren Steve Sillett vid Humboldt State University. ”Utmaningen är nu att ta reda på hur man kan förbättra skogsdriften på de 95 procent av sekvojalandskapet som bara precis börjat växa.”

• Föregående Sida 3 av 6 Nästa