Världens mest eftertraktade råvara

Inget grundämne har frestat och plågat oss ­människor mer än den blanka metallen med den kemiska beteckningen Au. Under tusentals år har önskan att äga guld drivit människor till ytterligheter: utlöst krig och erövringar, skapat riken och betalningsmedel och jämnat skogar och berg med marken. Guld är inte avgörande för människans existens; faktum är att guld har ganska få praktiska användningsområden.

Dess viktigaste egenskaper – en ovanlig densitet och formbarhet i kombination med en oförgänglig glans – har dock gjort guld till en av de mest efter­traktade råvarorna i världen och en symbol för skönhet, välstånd och odödlighet. Faraonerna insisterade på att bli begravda i det som de kallade ”gudarnas kött”, guldgrävarna i USA strömmade till Kalifornien år 1849 och skapade den amerikanska västern och finansmännen följde Isaac Newtons råd att grunda den globala ekonomin på guld. Genom tiderna har guld förlänats en närmast mytisk kraft i praktiskt taget alla samhällen på jordklotet.

Man hade kunnat tro att människans åtrå till guld inte skulle överleva i modern tid. Det finns inte längre många kulturer där guld anses ge evigt liv, och världens länder har – med USA som sista land 1971 – avskaffat guldmyntfoten, som John Maynard Keynes kallade ”en barbarisk relik”. Guldets glans består dock inte bara; globala kriser gör den rentav starka­re. Den 10 september 2001 var priset för ett uns (31 gram) guld 271 dollar, i mars 2008 var priset 1023 dollar, vilket kan komma att stiga.

För­utom att guld är en lyxvara håller det på att återta sin roll som trygghet i ovissa tider. Senare års uppsving, delvis utlöst av terrordåden i USA den 11 september 2001, har förstärkts av en fallande dollarkurs och en global ekonomisk avmattning. År 2007 var efterfrågan på guld 59 procent större än utvinningen. ”Guld har alltid varit magiskt”, säger Peter L Bernstein, författare till boken The Power of Gold, ”men det har aldrig framgått om vi äger guldet eller om guldet äger oss.”

Intresset för investeringar med guld som säkerhet är stort, men smycken utgör fortfaran­de två tredjedelar av marknaden, med en global omsättning som 2007 slog rekord med 356,2 miljarder kronor. I USA har aktivister drivit en kampanj, No Dirty Gold (Nej till smutsigt guld), vilket fått många stora butiks­kedjor att sluta sälja guld från gruvor som behandlar miljö och arbetar illa. Sådant bekymrar dock inte konsumenter i länderna med störst guldförbrukning, nämligen Indien, vars hela kultur är besatt av guld, och Kina, som 2007 gick om USA som världens näst största köpare av guldsmycken.

Guldet lockar, men de mänskliga och miljö­mässiga kostnaderna har aldrig varit högre. En del av utmaningen med – och fascinationen för – guldet är att det finns i så små kvantiteter. Genom historien har man inte hittat mer än 161000 ton, vilket inte ens räcker för att fylla två simbassänger med måtten 50 x 25 meter, och över hälften har utvunnits de senaste 50 åren. Världens rikaste förekomster är snart uttömda och man hittar sällan nya. Borta är Sydafrikas 16 mil långa guldådror och Kaliforniens körsbärsstora guldklimpar. Det mesta av det guld som ännu inte har utvunnits finns i små kvantiteter i avlägset belägna och sårbara delar av världen. Det finns dock gott om gruvbolag och privatpersoner som är beredda att riskera miljön för att utvinna den ädla metallen.

I spektrumets ena ände finns arméer av fattiga arbetare som söker sig till små gruvor som den i La Rinconada. Enligt FN:s organisation för industriell utveckling (UNIDO) finns det 10–15 miljoner självständiga guldgrävare i världen, från Mongoliet till Brasilien. De använder primitiva metoder som varit i stort sett oför­ändrade i hundratals år. De utvinner cirka 25 procent av världens guld och försörjer hund­ra miljoner människor. Det är en viktig verksamhet för dessa människor, men den är livsfarlig.

I Kongo-Kinshasa har beväpnade grupper som kämpar för att ta kontroll över guldgruvor och handelsrutter under de senaste tio åren rutinmässigt terroriserat och torterat guldgrävare och köpt vapen och finansierat sina aktiviteter med intäkter från guldet. I den indonesiska provinsen Kalimantan Timur på Borneo har militären tillsammans med säkerhetsstyrkor från ett angloaustraliskt guldbolag kastat ut små guldgrävarkollektiv och bränt deras byar för att göra plats för en storskalig gruva. I departementet Cajamarca i Peru möttes tusentals människor som demonstrerade mot en utvidgning av en gruva av tårgas och polisvåld.

Det dödliga kvicksilvret utgör en lika stor risk för guldgrävarkollektiven. De flesta använder kvicksilver för att utvinna guldet ur malmen, vilket orsakar föroreningar i form av såväl giftiga ångor som förorenande vätskor. UNIDO uppskattar att en tredjedel av allt kvicksilver som hamnar i naturen släpps ut av självständi­ga guldgrävare. Det gör platser som La Rinco­na­­da till ett slags omvänt Shangri-la: Jakten på ädelmetallen som förknippas med odödlighet skjuter fram guldgrävarnas egen död.

I spektrumets andra ände finns jättelika öpp­na gruvor som drivs av världens största gruvbo­lag. Med armador av enorma maskiner utvinns tre fjärdedelar av världens guld i dessa gruvor, som lämnar stora avtryck i naturen. De kan förstås även skapa arbetstillfällen och föra ut ny teknik och utveckling till avlägsna platser. Guldgruvdrift skapar dock mer avfall per vikt­enhet utbyte än utvinning av någon annan metall. Detta kan belysas med att de gapande såren i marken är så stora att de syns från rymden, medan partiklarna som utvinns är så små att det ofta ryms över 200 stycken på ett knappnålshuvud. Inte ens i mönstergruvor som Newmont Mining Corporations Batu Hijau i östra Indonesien, där man lagt ner motsvarande 4,8 miljarder kronor för att minska miljöpåverkan, kommer man runt gruvdriftens brutala fakta. För att utvinna ett uns guld här – den kvantitet som vanligtvis används till en vigselring – mås­te över 250 ton sten och malm fraktas bort.

• Föregående Sida 2 av 6 Nästa